Analog och digital poesi

en kritisk kort-essä

Det finns analog och det finns digital poesi. Nej, det här handlar inte om vilken poesi som publiceras på Internet eller skrivs av datorer eller liknande, det är en liknelse.
Den analoga poesin anses ofta vara föråldrad, av tidens ledande kritiker. Den utmärks av nyansering, frasering, ett långsamt – eller snabbare, mer förtätat – lyssnande. Den kräver och ger också kontinuitet i upplevelsen. Metaforer är ett av dess utmärkande stildrag. En metafor är en slags kontinuerlighet med språngvis verkan. Den analoga poesin har ett långt tidsperspektiv och en synnerligen lång tradition, den är upptagen både av det förflutna, nuet och framtiden och den gräver på djupet av människosjälen och tillvarons mysterier. Många misslyckas inom denna tradition, men det som skapas är ändå tillräckligt mycket för att tillerkänna den analoga – eller mänskliga – poesin ett yttersta värde inom vad mänskligheten har försökt att uttrycka genom konst.

Digital poesi är – som det låter – uppbyggd av ettor och nollor. Eller annorlunda uttryckt, uppburen av ord- och bokstavskommunism. Man kan anlägga långa serier av ettor och nollor, eller av alfabetets skilda bokstäver. Men varje bokstav, ord eller siffra står för sig själv, i sin egen rätt, i sitt eget universum.

1 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 0 / 0 / 1 / 1 / 1 / 0
eller:
a / b / x / Q / v / vide / amorf / Z / lexikon

Man upprättar alltså kortare eller längre serier av brus. Hur själva serierna ser ut är egentligen likgiltigt, då det är just själva bruseffekten man är ute efter, så vida det är renlärig digital poesi.
Den digitala poesin rör sig i nuet, kan inte göra annat, rör sig dessutom på ytan, kan inte göra annat, eftersom den saknar kontinuitet. Typiska författarskap: Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa (ibland). En hel svärm av efterföljare. Ideologin uttrycks genom Biskop Arnös skrivarkurser, författarutbildningen i Göteborg, Norstedts (poesiutgivningen), Bonniers (poesiutgivningen), Modernista, OEI, DN:s poesirecensenter med mera med flera. Digital poesi är en parallell till IT-bubblan, och har inte ett skvatt med själva tekniken Internet att göra.
Lars Larsen har frågat om vi inte hör gråten i språkmaterialismen? Både nej och ja, skulle jag vilja svara. Jag hör och jag ser att det är en poesins slutpunkt, lika väl som det är en cynismens eller nihilismens slutpunkt. Det går inte att komma mycket längre – inte i nedbrytandet av språket i första hand – utan i tomhänthet inför livsfrågorna. Man har gett upp, försöker inte längre lösa några gåtor, försöker inte ge några utmaningar på djupet, eller pressa fram någon tro på framtiden, att några konstverk av beständigt värde kommer att skapas. Dadaismen på sin tid hade ju ändå genom någon slags paradox en inbyggd vitalitet och framtidstro genom att negera allt. Språkmaterialismen är en slags negationernas negationernas negation. Det blir inte mycket kvar av poeternas uppdrag. Men denna typ av diktning tillhör inte framtiden, den är ett övergående stadium, ett slags poesins lägstanivå. Poeterna lyfter sina stipendier under några år, kanske några decennier, men mycket mer kommer inte att hända. De tillför ytterst litet. Det nyskapande får ni söka på annat håll, kanske i det som jag ovan kallat den analoga poesin, den är en överlevare som kommer att återkomma i nya former. Skitsamma om människan uttrycker sig på nätet, på scenen eller i bokform, det viktiga är att det är levande poesi och inte en genmanipulerad ordräcka som inte kan överleva utanför sitt språklaboratorium.