2008-03-15

En orättvis betraktelse över ett gängse sätt att läsa dikt

I tisdags var det utgivningsfest för 00TAL:s nya nummer (som verkar läsvärt). Först filmvisning, därefter uppläsning av Jenny Tunedal ur hennes kommande bok "Kapitel Ett", därefter av Hassan Loo Sattarvandi ur "Still". Och jag blir sittande med en fråga, som är svår att komma bort ifrån:
Varför läser 99 av 100 etablerade, yngre poeter på detta tonlösa, opersonliga sätt som nu även Jenny Tunedal gav prov på?
Jag frågade faktiskt en annan yngre kvinnlig poet om detta en gång. Förklaringen var att man ju "inte vill läsa som en skådespelare". Dessutom framgick det att Katarina Frostensons sätt att läsa var hennes ideal. Och ja, här finns förmodligen upphovet på svensk botten till denna lässtil, som ju också understöds av de litteraturteorier som är i svang i tongivande kretsar; poeten dekonstruerar så att säga sin egen röst redan innan den tillåts framträda.
Resultatet blir en slags poesi som i både uppläst och skriftlig form saknar - eller åtminstone vill sakna - subjekt (i en så djupt personlig konstart som poesin!), den saknar därmed också känslomässigt centrum, och förmår knappast uttrycka vare sig smärta eller glädje; fraseringen och betoningen är vanligtvis jämn och likartad, nästan raktigenom hela dikten. Tonlöst, som sagt, och nollställt. För mig är det en självmotsägelse med en nollställd poesi som frivilligt avsäger sig så mycket av poesins uttrycksmedel. När en sådan läsart bildar skola så skadar det poesins utveckling, poesin hotar att tappa kontakten med sina egna rötter i det känslomässiga, subjektiva, sjungande uttrycket.
Vad har Jenny Tunedal visat av poetisk begåvning som kvalificerar henne till den position hon har i dag? Kan någon berätta det för mig.
Det hon skriver är genomsnittlig poesi, ett genomsnittligt uttryck för nivån på svensk poesi i dag. Knappt en rad som står ut eller griper tag.
Hassan Loo Sattarvandi? Jo, han läste lite stapplande i vissa partier, höll på att komma av sig några gånger, men uppläsningen gav ändå ett genuint intryck, och visade varför "Still" blivit en uppmärksammad bok.

2 kommentarer :

Björn sa...

Ja, men det finns flera som läser bra, av de yngre ex Malte Persson: piggt, fantasifullt, oförutsägbart, halsbrytande. Av något äldre tycker jag att fler borde ha Stig Larsson som ideal: han läser distinkt, med eftertryck. Även Marcus Birro är en bra uppläsare.

Anonym sa...

Läskonsten betyder mycket för poesin!Måste få fram innehållet i orden.En kärleksdikt tex måste dofta av erotik!Fantasieggande och drypande av kärlekens sötma och glädje!Läsarens egen fantasi och erfarenhet betyder en hel del!Hur kan man läsa om kärlek´om man aldrig älskat?Det är som när en nykterist´beskriver ett vin!Avslaget,surt och torftigt!Ord kan vara det farligaste som finns men också det ljuvligaste.Gladiatan