2008-03-02

För eller emot att föra debatt?

Per Wirtén gick ut för någon vecka sedan i Expressen och efterlyste mindre av konsensus, mer av debatt och meningsskiljaktigheter på kultursidorna. En ganska självklar efterlysning, för den som följt de svenska kultursidorna under senare år! Bidragande till den påfallande samstämmigheten han påvisar - inte bara mellan olika tidningars kulturredaktioner utan också inom respektive kulturredaktion - är naturligtvis den snäva rekryteringsgången för kulturskribenter. Det är en avsmalnande tratt som tidningarnas kulturredaktioner rekryterar ifrån, åtminstone när det gäller litteraturbevakning. Först har vi alla litteraturstudenter i landet; de får inte skriva i tidningen. Sedan har vi alla som målmedvetet siktar på litteraturstudier och skrivande; de får fortfarande inte skriva i tidningen. Sedan har vi alla som blivit doktorander i litteraturvetenskap, gått igenom en rad skrivarkurser och som dessutom börjat ha manus ute på olika förlag. De utgör rekryteringsbasen. Det rör sig om 20-30 personer med oftast väldigt likartade åsikter om vad litteratur är. Vanligtvis rör det sig om personer som har lärt sig att använda litteraturteorier - inte för att öppna upp litteraturen, utan för att ta kontroll över den. Resultatet blir en synnerligen intetsägande och feg litteraturbevakning, där den personliga lidelsen fullständigt trätt i bakgrunden. Vem är den senaste autodidakt som rekryterats till kultursidorna? Förslagsvis: Håkan Sandell. Men hur ofta får han skriva i svensk press, bortsett från Aorta?
Nå, Anders Johansson gick i svaromål efter några dagar i en märklig artikel där han hävdade att det är omodernt med debatt och olika åsikter. Ja, är det inte det han säger?
Mest stendött hittills är dock Jan Eklunds inlägg i gårdagens DN (finns inte på nätet). Under rubriken "P.S. till en inställd debatt. Sänk volymen och läs på" skriver han bland annat så här, med en passning till Per Wirtén:
"Om konsten och kulturen har Wirtén inget att säga. Jo, han gillar inte Boklördag. Oförarglig konsumentjournalistik, bara presentationer och värderingar, rentav köpt av kulturindustrins marknadsavdelningar.
Löjligt. Vi ska fortsätta presentera och värdera. Intervjua och recensera. Korkhögern och tokvänstern får drabba samman i någon annan arena."

Jan Eklunds (ansvarig för Boklördag) svar är osannolikt torftigt. Som vanligt ges bilden att DN är helt och hållet ofelbar. Några seriösa svar till tidningens kritiker ges i princip aldrig. DN stärker för mig sin ställning som arrogant kultursidesmonolit.
Under tiden försöker Peo Rask förgäves komma till tals med DN Kultur i en synnerligen vettig och berättigad debattartikel. Men ingen (?) bryr sig om vad som skrivs i lilla Tidningen Kulturen, övriga kultursidesläsare ska i alla fall inget veta.

8 kommentarer :

Jens sa...

"Vem är den senaste autodidakt som rekryterats till kultursidorna?"

Martina Lowden, tror jag.

Andreas Björsten sa...

Det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Det krävs enormt mycket - medieuppbackning och framgång - för att komma in andra rekryteringsvägar. Martina har gått den andra vägen, mediehajpens. Men jag förnekar inte att hon kan skriva (ibland).

Helena Looft sa...

Jag tycker inte Johanssons artikel var särskilt konstig. Han var väl bara lite mer nyanserad än de som ropar på "mera debatt". Och vad jag förstår så är han lite trött på konflikter för konflikternas skull och försvarar kultursidornas rätt att få vara just nyanserade.

Anonym sa...

Är det inte alldeles för mycket gnäll från folk som befinner sig i "kulturens periferi"? Visst ska etablissemanget ställas till svars allt som oftast men jag tycker det känns som om dom som klagar helst av allt skulle vilja vara en del av dom fina kultursidorna. Är det bitterhet kanske, bitterhet över att inte vara tillräckligt bra?

/p

Andreas Björsten sa...

Till p:
Ja, frågan låter sig ju ställas. Men svaret är inte alldeles självklart.
Det finns väl kritiska röster både bland dem som är centralt placerade och de som - om du vill - är mera perifera. Vad du nu menar med "kulturens periferi"?
Per Wirtén tillhör väl de förstnämnda, i såna fall.
Jag tror inte det finns någon självklar korrelation mellan att man är perifert placerad - geografiskt, maktmässigt, eller vad du nu syftar på? - och kvaliteten.
Den som debatterar och arbetar hårt hinner nog inte bli bitter, det är min personliga uppfattning.

Helena Looft sa...

p, jag har också tänkt på det där problemet! För det är ju faktiskt så att de flesta "klagar i egen sak" – det gäller ju rätt mycket överallt. Det vill säga: folk som inte får sina böcker utgivna klagar på förlagen, folk som inte får skriva på kultursidorna klagar på kulturredaktionerna, folk som är kvinnor klagar på de patriarkala strukturerna i kulturlivet osv.

Men förmodligen funkar det likadant INOM etablissemanget. Även där talar många kritiker och författare i egen sak, men de gör det så snyggt och inlindat att det ser ut som om de är objektiva och tar snitsiga teoretiska grepp på litteraturen i stort. Men egentligen menar de: "den här sortens litteratur är bäst/intressantast/viktigast eftersom jag och mina kompisar håller på med den" ...

Jakob sa...

Det där med bitterhet får man höra hela tiden om man kritiserar sakernas tillstånd. Särskilt inom litteraturkritiken, det har klistrats lite slappt på mig själv, Therese Bohman, Johan Lundberg och Andreas Björsten.
Det är förstås en effekt av samma konsensusmentalitet som Andreas förtjänstfullt kritiserar - och därmed får han förstås räkna med att bli kallad bitter av de som gillar konsensus.

Karin Stensdotter sa...

Håller helt med inläggsförfattaren, eller skulle kunna uttrycka det så här: Min syn på litteratur och vad som är bra böcker finner jag mycket sällan uttryckt på de större tidningarnas kultursidor.
Andreas teori om rekryteringsbasen för skribenter tror jag i stora drag stämmer, och i förlängningen innebär alltsammans ett annat problem: Litteraturkritiken sviker den vanliga läsaren, den läsare som faktiskt är intresserad av att läsa några romaner per år, den läsare som är intresserad av inte bara anglosaxisk (underhållnings)litteratur, den läsare som vill ha en kunnig recension och ett öppet ställningstagande av recensenten: "Det här är en bra bok, därför att..."

Jag uppfattar också kulturdebatten som ängsligt sneglande och befriad från uttryck för känslor vid läsningen. Dessutom inskränkt.
Frankt kulturliv, för att ta ett exempel som jag någorlunda följer, täcks sporadiskt av SvD, så gott som inte alls av DN ofta bättre av landsortspressen - om än fläckvis. (Med reservation för att jag inte bara läser om franskt kulturliv i svensk press. Jag kan ha missat grejer.)

Periferi kan ju vara många saker, klart är att de skribenter som inte kommer in på kultursidorna känner sig åsidosatta. Helenas och ps kommentarer har relevans, men utblick, framför allt av det inte engelsktalade Europa saknar jag enormt. Recensenter som följer ett lands litteratur och får återkomma med överblickar, likt de någon (har glömt vem) efterlyser om svensk lyrik även utgiven på små förlag.

Jag har verkligen en känsla av att kulturskribenternas både kunskaper och intressesfärer har försnävats till ren navelskådning.
Det är beklagligt och antagligen i förlängningen till skada - för Sverige.