Aktuella återblickar på Millesgården

Lite i skymundan av de stora och uppmärksammade utställningarna på Nationalmuseum med Henri de Toulouse-Lautrec och Moderna Museet med Andy Warhol, pågår en mycket intressant utställning på Millesgården.
Det är konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åström som har satt samman "Tänd mörkret! Svensk konst 1975-85", en fortsättning på deras utställning "Hjärtat sitter till vänster", som skildrade den närmast föregående tidsepoken.
För mig är det här en utställning och en tidsepok som jag genast känner mig hemma i. Titeln, "Tänd mörkret", anspelar på Carsten Regilds berömda "svarta glödlampa" som blivit en slags vinjett för utställningen. Den utgjorde också omslagsbild till intervjuboken "Nya tider, nya änglar" (Cavefors, 1976) där bland andra Bruno K. Öijer medverkade. Redan med detta anslag kommer vi alltså rätt in i epoken, med en tydlig koppling mellan litteratur och konst, där täta band skapades mellan poeter och konstnärer i vad som var sin tids avantgarde.
Hur ska man då definiera 70-talets konst? På många sätt stod 70-talet i motsats till 60-talet, samtidigt fanns det en kontinuitet i och med att den politiska vänsterrörelsen levde vidare i nya former, men mer underjordiskt och i många fall lierat med tidens avantgarde. Många av de medverkande konstnärerna fick utkämpa ett slags tvåfrontskrig, dels mot de på vänsterkanten som krävde en mer entydig och renodlat politiserande konst, dels mot det borgerliga etablissemang som skydde den här skitiga sammanblandningen av politisk medvetenhet och avantgardistiska uttryck. Jag tror att den här svåra, hemlösa positionen födde en känsla av utsatthet, som över huvud taget var utmärkande för många under den här tiden. Kapprustning och atombombshot, Berlinmuren, hotande undergång, samtidigt en ångestfylld vitalitet... är några saker som var utmärkande för 70-talet. Jag själv sökte mig till den här konsten och såg den som ett löfte om frihet, men ett underjordiskt sådant, något som för min egen personliga del inte skulle komma att infrias förrän flera decennier senare.
Så här försöker Ola Åstrand fånga det komplexa 70-talets tidsanda i förordet till utställningskatalogen genom att räkna upp olika tidsfenomen:
"Vi minns den här tiden genom många fenomen, händelser och företeelser: ABBA, disco, Dr Krall, Funtime, ETC, BZ, husockupationer, RAF, punk/postpunk, Berlin, New York, Thatcher, Reagan, saxofon, persienner, nätstrumpor, "noir", oljekris, Jane Fonda, spleen, cigarettrök, kärnkraft, kapprustning, arbetslöshet, Framstegspartiet, 50-tal, Fassbinder, Herzog, Wim Wenders, Peter Handke, Falklandskriget, ryska ubåtar, stormakter, Bladerunner, Mad Max, Apocalypse Now, syntare, Magnum Bonum, skateboard, Face och i-D, Grandmaster Flash..."

För mig är Carsten Regild den här epokens främsta konstnär, tyvärr är han - utöver glödlampan - representerad med ganska svaga verk på utställningen. Bland andra medverkande kan nämnas Gittan Jönsson, Eva Zettervall, Wallda-gruppen (Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund), Petter Zennström, Margareta Renberg, Leif Elggren, Ivar Södergren, Kristina Abelli och Joakim Pirinen.

I en intressant recension i Stockholms Fria Tidning skriver Jacob Kimvall att "[e]n hel del av verken känns utan tvivel daterade" och att något annat knappast skulle vara att vänta av "en epokutställning som enligt arrangörerna själva främst syftar till att lyfta fram konstnärer som de menar med tiden hamnat lite i bakgrunden".

Jag är inte ense om det synsättet. Jag tycker styrkan i utställningen ligger just i att det här faktiskt var sin tids avantgarde; i motsats till dagens s.k. avantgarde som redan kommit till makten, som sitter i alla topp-positioner och därigenom i stort sett tömts på sin kraft. De här verken har kvar sin laddning, de vibrerar fortfarande av återhållen energi.
Utställningen finns kvar på Millesgården t.o.m. 30 mars och fortsätter sedan till Växjö konsthall.