Finns det tjejdikter i dag - och vad håller killarna på med egentligen?

Förr i tiden hade även stora bokförlag små lyrikserier. Nu är det pukor och trumpeter som gäller, för alla. Det framgångsrika bokförlaget Modernista har satt dagordningen som säger att alla unga debutanter ovanpå allting annat helst ska vara vackra och lämpade att lansera som rockstjärnor, andra följer efter.
Förr i tiden - 1960-talet för att vara exakt - kunde diktsamlingar heta sådant som Tjejdikter (Anna-Clara Tjerneld) eller Hej buss (Frances Vestin). I dag heter de sådant som Konsumentköpslagen: juris lyrik (Ida Börjel).
På 1960-talet, när Bonniers hade sin Lilla Lyrikserie - var en fjärdedel av debutanterna tjejer. I dag är förhållandet snarast det omvända, en gissning är att 75 procent av förlagens debutanter på lyrikens område, är unga kvinnliga författare. Men ingen skulle drömma om att kalla dem tjejer!
Här är några av de mest uppmärksammade lyrikdebutanterna sedan i höstas: Lisa Schmidt, Matilda Roos, Elisabeth Hjorth, Ida Säll. Någon enstaka kille fortsätter att klippa och klistra på OEI men det är väl ungefär allt...
Tematiken i de senaste årens diktsamlingar kretsar gärna kring uppväxt och sexualitet i fragmentarisk form. Resultatet av dessa språkspel kan bli intressant, och naturligtvis ryms oerhört många nyanser ändå i detta spektrum, men sällan leder det till fram till någon enskild genomarbetad dikt. Det blir i stället sviter att arbeta sig in och genom som läsare.
Om man kallar en diktsamling för Tjejdikter eller Hej buss, som Anna-Clara Tjerneld respektive Frances Vestin gjorde, tyder det på ett demokratiskt-kommunikativt språkideal, som jag läser dem. För mig står tjejdikter som begrepp för något som är intelligent och charmfullt, gärna också med en viss naivism (inte att förväxla med naivitet). Skillnaderna med dagens lyrik ska kanske inte överdrivas, men jag känner som jämförelse att dagens unga poeter är extremt måna om att markera att det de läser upp (till exempel på Biskops-Arnös återvändardag i lördags) eller skriver är litteratur och inte liv. Det här är en text, och den måste läsas och tas emot tonlöst; ungefär. Glipor (populärt ord) finnes, Matilda Roos läser mera öppet och bjuder ändå in läsaren i sina texter. Paradoxalt leder det synsättet jag nämnde sällan till levande litteratur.
Här ett exempel på tjejpoesi från 60-talet, fler begåvade rader finnes i de två diktsamlingar jag inledningsvis nämnde.

"Dikter

Dikter - det är bara för tjejer det. Kanske inte alla dikter. Det finns ju dikter för killar också. Som Tomten till exempel. Fast den, den kan ju vara för tjejer också. Men Tegnér, han skrev bara för killar. Och Heidenstam. Och dom där dikterna om Fänrik Stål - dom passar ju bra för killar. Fast det är klart att det finns tjejer som läser killdikter - men dom tjejerna är förstås inga riktiga tjejer. Tjejer, dom skall läsa dikter av Karin Boye och Pär Lagerkvist och såna. Det är klart att det finns killar som läser sånt, men dom killarna är litet konstiga oftast.
Men oftast kan man nog säja att dikter, det är nånting för tjejer."

(Anna-Clara Tjerneld, 1966)

Genussynpunkter på denna text tas för övrigt emot tacksamt!