"Bitterfittan" och "Mig äger ingen" - två uppväxtskildringar från Västerås

Länge har väl staden Västerås fört en ganska anonym tillvaro inom svensk skönlitteratur, även om många säkert associerar Västerås med Tranströmer och dessutom med den store västmanländske författaren Lars Gustafsson. Men det där har snabbt förändrats, det tycks mig som om Västerås plötsligt har blivit ett återkommande motiv som bakgrund till några av det senaste årets mest omtalade skildringar.
Jag tänker nu speciellt på Åsa Linderborgs självbiografiska roman (är det rätt genrebeteckning?) "Mig äger ingen" och Maria Svelands "Bitterfittan" (självbiografisk debattroman?). Det är kanske inte så många som uppmärksammar det, men på s. 61 i Bitterfittan anges "Västerås" som jagberättaren Saras hemstad.
Hemvisten i Västerås är desto svårare att missa i "Mig äger ingen".
Jag har själv bott i Västerås under ett halvårs tid, från september 1992 till januari 1993, en period då jag var praktikant på VLT och förgäves hoppades på förlängd anställning. "Mig äger ingen" är alldeles omisskänneligen en bok som utspelas i Västerås, en stad så påtagligt präglad av den svenska industrialismens storhetstid.

Det var en stor omställning för mig, trots den geografiska närheten, att komma till Västerås, en stad på många sätt så annorlunda än Stockholm. Västerås domineras ju redan i centrum av stora industrikomplex - rätt beteckning vore definitivt "industrikatedraler" - numera rätt sällan fyllda med industriell verksamhet, utan snarare med IT- eller upplevelserelaterade företag.
Jag kom till Västerås under samma tidsperiod som Åsa Linderborg skildrar mot slutet av "Mig äger ingen", den stora 90-talskrisens inledning, med en väldigt hårdhänt strukturrationalisering som gick över landet och drabbade inte minst Västmanland hårt. Det var fler än Åsa Linderborgs far som miste jobbet, för att uttrycka det enkelt. En liten storstad präglad av ålderdomlig bruksmentalitet förändrades snabbt och oåterkalleligt.
Styrkan i Åsa Linderborgs bok - som så många redan har hyllat - är att den rör sig så nära sina människor, framförallt pappan Leif Andersson, utan att döma och utan att tvinga på läsaren några alltför snabba slutsatser. De enkla men samtidigt starka scener hon återger från sin uppväxt blir betydelsebärande på ett djupare plan, vilket väl är en del av vad riktigt författarskap handlar om. Trots att Åsa Linderborg yrkesmässigt är historiker - innan hon nyligen blev chef för Aftonbladets kulturredaktion - tar hon bara ett fåtal gånger sin tillflykt till den strukturella nivån. Här ett exempel:
"På sjuttiotalet, när jag var barn, var Västerås Sveriges sjätte största stad. Var tredje invånare fick sin utkomst från Asea" (s.9).
Inte heller är hon dömande utifrån sin nuvarande ideologi gentemot sin pappa, hon låter honom säga de där sakerna om "kärringar, jävla kärringar och jävla bra kärringar". Läsaren vet inte riktigt om det är komiskt eller tragikomiskt när pappan står i sitt pyntade fönster hemma och reflekterar:
"- Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdarmästare Leif Andersson!"
Svagheterna i boken hänger ihop med dess styrkor. Åsa Linderborg ger en förälskad för att inte säga nyförälskad bild av sin uppväxt mellan kanske fyra och tio års ålder i huvudsak tillsammans med sin pappa (även om det fanns gott om andra släktingar som gav dem hjälp alldeles i närområdet). Skildringen blir närmast statisk genom sin förälskelse i alla detaljer och exotiska särdrag hos olika släktingar, de första 150 sidorna, drygt. Berättelsen som sådan tar fart på allvar och djupnar därefter, när besvikelsen över pappans alkoholism parat med tonårsupproret sätter in, och ytterligare när den vuxna kvinnans försonande perspektiv i nya möten med sin far läggs ovanpå detta. De sista tjugo-trettio sidorna är oförglömliga. Men utan alla skuggsidor hos denna pappa, som jag tycker den första halvan av boken sätter i lite väl omedvetet (?) idylliserande dager, hade boken inte blivit det storverk den ändå blev.

Bitterfittan är jämförelsevis mycket mindre av en gestaltad roman, men ändå mycket läsvärd - och ni har säkert läst bägge dessa böcker redan. Som Västeråsskildring betraktad är den naturligtvis en besvikelse; när 30-åriga Sara i historiskt presens från sin tänkta utsiktsplats under en veckas semester på Teneriffa ser tillbaka på sin uppväxt i en mellansvensk stad är det sannerligen inte stadens yttre miljö som står i fokus. Utan det är relationer, inom familjen, med tjejkompisar, lärare och så småningom pojkvänner. (Ännu senare: arbetsgivare och arbetskamrater av olika slag.) Påtagligt är också att miljöerna är den övre medelklassens och inte arbetarklassens.
Bitterfittans jagberättare gör ständigt det som Åsa Linderborg oftast undviker. Hon går upp på det strukturella planet i sitt resonemang, ett grepp som nästan blivit synonymt med en viss typ av feminism. Ett exempel ur mängden: "Eller som Gudrun Schyman sa i sitt av media kallade talibantal: kvinnor ger och män tar. Jag förstod precis vad hon menade och blev sorgsen av att höra någon formulera det jag anade; det finns vissa strukturer, en slags ideologi eller religion som vi kan kalla patrarkatet, som till och med påverkar oss i våra privata kärleksrelationer" (s. 41). Resonemanget dras ut över två-tre sidor. Det blir en konflikt - tycker jag - mellan de konkreta upplevelser hon beskriver, till exempel av när hon lämnades ensam med mjölkstockning och en liten bebis medan hennes pojkvän reste bort i veckorna för att jobba i Norrland, och de journalistiska, förklarande, agiterande resonemangen kring strukturella nivåer. Skildringen utifrån hennes personliga erfarenheter är stark och intresseväckande i sig, de andra partierna kan vara lärorika men är inte på samma sätt en del av den levande skildringen.
Min huvudinvändning mot Bitterfittan är att berättaren paradoxalt nog gör det lite för enkelt för sig. Hon hittar alltid någon förklaring som ligger utanför henne själv så fort något inte fungerar, det är strukturen, det är killens fel. Först mot slutet av boken förekommer någon form av självkritik. Då blir boken genast mycket bättre och djupnar i sin skildring! Därmed inte sagt att jag efterlyser något lyckligt slut eller att Sara ska stanna kvar i sin - delvis - dysfunktionella relation, det är inte sådant jag begär.