Två anteckningar om språkmaterialistiska positioner

Överraskande bra är Linn Hanséns "Ta i trä" (Pequod Press). Det är en både typisk och otypisk debut. Författarinnan har en egen röst, men jag anar inflytanden från samtidspoeter som Ida Börjel och Ulf Karl Olov Nilsson. Utmärkande för boken är prosapartier i lugnt tempo där rimliga och orimliga utsagor blandas i en slags vacklande vandring som möjligen kan kallas för poesi. Kontakter med olika myndigheter och vandringar över kommungränser spelar en stor roll, gränsen mellan kommunerna Partille och Göteborg verkar viktig för berättaren. (Tonfallet är på gränsen till studentikost, här likheterna med Börjel, också vad gäller fixeringen vid olika typer av undersökningar.)
Det finns mer lyriskt-existentiella partier, men insprängda och dolda i helheten. Mittenpartiet är formellt mer likt traditionell poesi, men därför blir det också tydligare där hur sällan texten faktiskt utgör någon form av centrallyrik, i stället framträder draget av textmekanik tydligt där vissa ord återkommer och laddas med någon slags betydelse (eller, i förekommande fall, misslyckas författaren med att ladda dem).
Diktsamlingen är påverkad av den språkmaterialistiska strömningen så till vida som att dikternas grafiska utförande spelar en stor roll. Texter utan marginal som löper ut i och förbi marginalen - och därför i sin helhet faktiskt är oläsliga - omväxlar med texter som är mer "normalt" grafiskt utformade. Traditionell dikt blir det inte men texterna har lyriska kvaliteter, där språk- och läsexperimenten hittar sin egen stig någonstans mellan förutsägbart och överrumplande. Den här och var förekommande "indianen" på "västgötaslätten" har jag dock svårt att se som något annat än en klyscha, ett slitet emblem för något ursprungligt som poeten spelar ut mot det myndighetsstyrda och förutsägbara.

II.

För ökad förståelse och analys av ett nyss förflutet ögonblick i den poetiska samtiden rekommenderar jag gärna Christer Bobergs magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap [OBS! pdf-fil] med titeln "Att läsa är inte någon oskyldig aktivitet - Om synen på litterära tekniker, läsare och läsning hos tre samtida svenska poeter." Där beskriver han på ett nyanserat sätt de senaste årens poesidebatt - som ju även undertecknad varit inblandad i, alltså ett skede som jag känner ganska väl - med huvudinriktning på de tankar och teorier som ligger till grund för den svenska språkmaterialismen, och då specifikt poeterna Lars Mikael Raattamaa, Anna Hallberg och Johan Jönson.
Det mest centrala i magisteruppsatsen är följande parti:

"Litet förenklat skulle man kunna uttrycka det som att deras poesi till stor del handlar om att markera full medvetenhet om vilka stilgrepp som används och vilka man tar avstånd ifrån. Snarare än att dikten primärt har ett existentiellt budskap, så kommer Raattamaa, Hallberg och Jönson med strategier för hur man skall skriva/läsa respektive inte skriva/läsa litteratur. Det viktiga tycks för dem vara att ständigt vara på väg ut ur den egna formen – detta är diktens egentliga ”budskap”, i stället för att på traditionellt vis berätta något om den mänskliga tillvaron."

Jag instämmer fullständigt i denna beskrivning. Christer Boberg visar att det inte finns något djupare budskap att dechiffrera i de språkmaterialistiska texterna, bruset är så att säga budskapet, budskapet ligger helt på ytan. Detta skiljer den från tidigare huvudströmningar inom modernistisk poesi.
Det paradoxalt nog mästrande draget hos språkmaterialismen framträder också i Bobergs beskrivning: "hur man skall skriva/läsa respektive inte skriva/läsa litteratur" (min kursivering]. Smaka på den.