Måsungarna.
Nu har jag sett dem. Det tog ett par decennier.
Det behövdes kikare, en dyr och långtskådande och skarp.
Hade bestämt mig för att ta bioglasögon ut med till landet, men glömde. Pappas kikare var ännu bättre. Så iväg till kobbar och skär med den på axeln.
Stiltje med sidenhimmel i vattnet. På det grå skäret med de gula och grå lavfläckarna blir nu ungarna synliga trots sin kamouflagefärg. De har ben som gör dem långa, som om de gick på små smäckra styltor, en kropp som en luden bulle, skral hals och bestämt litet huvud med exakt utplacerade bruna fläckar. Medan jag betraktar dem motas de av måsmammor allt längre bort, ner på andra sidan skäret.
Nedanför skäret, på hitsidan, bland stenar och sjögräs, står en skräntärneunge, lite mer gulgrå i ullen än måsungarna. Den står där helt ensam. En näbb öppnar sig till ett vallmorött gap. Omöjligt att missa. Och skräntärnan kommer farande och stoppar in något i det röda, som strax efter öppnas igen. Så där är det. Och solen går ner.
Skräniga måsar i horder över mitt huvud för att försvara mot varje angrepp. Inga människor, inga båtar. Det här är före midsommar. Och vattnet är lugnt, och jag blir lugn. Fågelskådare? Nej. Men ibland måste man vara med där det händer. Som de säger i helt andra branscher.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar