Expressens nya kulturskribent Ann Heberlein presenterar sig med en riktigt otäck artikel om "feta människor i illasittande kläder"; människor som genom sin blotta existens tydligen utgör ett klimathot!
Då återstår frågan: Hur mycket väger Ann Heberlein och hur klär hon sig själv?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
20 kommentarer :
Ja, den var riktigt taskig, den artikeln. Men, alltså, man borde sluta läsa kvällstidningar, även på nätet. Lär man sig något? Blir man gladare? Leder Ann Heberleins idiotprovokationer till att världen blir en bättre plats på allra minsta sätt? Det enda som händer för min del är att jag blir arg. Igen.
Ja, jag blev verkligen arg när jag läste den där artikeln. (Jag kan iofs även förstå din kaffe-ilska!) Jag har ju haft en relation med en överviktig kvinna och jag älskade henne verkligen. Artikelförfattaren - som hyllas av en del andra skribenter, kanske inte för den här artikeln men för sånt hon skrivit innan - verkar aldrig hört talas om anorexi/bulimi till exempel?
Det enda som återstår är väl att någon "provocerande" avantgardist gör ett konstverk med en tur på Silja Line som någon slags helvetesskildring. Men allt Ann Heberlein tar upp är ju bara utanverk, hon känner ju inte någon av de människor hon skriver om, och verkar dessutom ha noll empati. Undrar om det inte är en klassfråga; absurt nog är Ann Heberlein teologie doktor!
Heberlein har en tendens till att vilja göra iila underbyggda och kontroversiella påståenden. Det absurda är inte så mycket att hon är teokogie doktor som att många verkar ta henne på allvar trots hennes undermåliga argument.
Jag skrev en kommentar till det groteska utespelet.
Jag sitter här, medelålders med allt tunnare hår och tröttare ögon, och längtar tillbaka till den tid då jag enbart var lönnfet. I likhet med alla överviktiga människor lever jag med ständigt dåligt samvete, evigt brustna ambitioner och smärtande syndafall framför köttdiskens läckerheter. Det är då tröstande att få läsa Ann Heberleins artikel ”Fläskdebatten” på Expressens kultursida. Hon skriver: ”vem tar bladet från munnen och säger som det är – att de överviktiga är vandrande miljökatastrofer?” ”De feta människorna som trängs kring smörgåsbordet… bidrar både till livsmedelskrisen i världen och till klimatförändringen.” ”Kanske det är nödvändigt att sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.”
Vad ska man säga? Jag är fet, men du är ful och enfaldig. Och imorgon ska börja banta.
1. Hon hänvisar till forskning som pekar på överviktiga som en miljöfara. Har ni stöd för den motsatta uppfattningen?
2. Lär er läsa. Det vill säga urskilja en stil, och begripa dess syfte.
3. Det är fullt möjligt att uttrycka sitt äckel över feta människor som bokstavligen äter upp jorden, och att samtidigt förstå sådana saker som att bulimi är en sjukdom. Människan är inte stöpt i ett stycke.
4. Hennes poäng är att det finns en asymmetri i kritiken av välbeställdas väskköp jämfört med de fattigas destruktiva vanor. Dyra väskor må vara provocerande, men något allvarligt miljöhot utgör de inte. Ett annat exempel vore kanske den fattiga världens antibiotikakonsumtion, vilken utgör ett enormt hot mot allas hälsa. Att påpeka detta innebär inte att man inte begriper denna konsumtions politiska förutsättningar.
Dåligt samvete och PK-gödd självömkan är påver betalning för oersättliga resurser.
Det var ju i Expressen den publicerades så givetvis var den tillspetsad. Och givetvis fanns en udd riktad mot Dagens Nyheter och Nina Björk. I övrigt så är det en intressant text som fokuserar på flera olika dikotomier som individ-kollektiv, fattig-rik utan att komma med några enkla lösningar
För det första: Ann Heberleins påstående att tjocka människor alltid har sig själva att skylla för sin fetma är i sak felaktigt.
För det andra, och viktigare: We're in it together. Snarare än att peka ut överviktiga människor skulle man kunna säga att mänskligheten som sådan (inte minst vi som bor i västerlandet) genom sin livsstil är ett hot mot Jordens överlevnad. Men jag förespråkar ändå inte kollektivt självmord. Att göra "feta" människor till syndabockar - även om de nu skulle äta 18 procent mer än andra, eller vad det står i artikeln - är helt enkelt vansinnigt. Det går vad jag kan förstå emot både västerländsk humanism och kristendom (och ja, jag tycker fortfarande det är absurt att Heberlein stoltserar med titeln teologie doktor!). Men det verkar ju i hög grad vara av _estetiska_ skäl som Ann Heberlein är mot överviktiga människor? Undrar om inte rika människors arrogans rentav är ett större miljöproblem.
Andreas,
Jag håller helt med dig i den här frågan.
Och P,
Javisst är det fullt möjligt att uttrycka sitt äckel över feta människor, men det är fortfarande förbannat ouppfostrat.
Visst har Andreas rätt. Hur man än vrider och vänder på Ann Heberleins osedvanligt illa tänkta artikel blir resultatet:
Överviktiga undermänniskor och skitviktiga övermänniskor.
"ouppfostrat"? R U 4 real?
Och "övermänniskor"? Ja, tänk att ha mage att tycka illa om dem vars spyor man torkar upp.
Mmm, hon säger ju faktiskt något som man inte FÅR säga. Det går helt emot konsensus, pk, eller vad man nu ska kalla det.
Feta människor ska vi helst tycka lite synd om. Vi ska tänka att de inte rår för att de är feta. Att de är offer för något. Att de lider av sin fetma. Osv.
Och här kommer Heberlein och påstår att de är en klimatfara.
(Tidigare har de ansetts vara en fara för sjukvården i och med de ökade kostnader de medför. De har också ansetts vara en fara för sin egen hälsa, om uttrycket tillåtes.)
I och för sig, frosseri är en av kardinalsynderna. Kanske går det att få ihop med teologin, trots allt.
Men det är ju inte så vi förväntar oss att präster ska vara heller. De ska vara snälla och förstå och förlåtande.
Inte domedagspredika, något jag tycker att hon gör här.
Om jag inte hade tyckt så pass illa om tonen i hennes artikel hade jag tyckt att det var rätt kul.
Men Ann Heberlein jobbar väl inte som hyttstäderska längre, eller har jag missat något?
P,
Ja, "ouppfostrat" eller om du föredrar "opk" på samtidsprosa.
Vilket inte betyder att det är ett självändamål att vara vare sig pk eller opk.
Dock tycker jag nog att teologiedoktorn Heberlein i den här artikeln ägnar sig åt domedagspredikan, liksom alla klimatskribenter. Frosseri är ju en kardinalsynd, som bekant.
Karin S: Du skriver "hon säger ju faktiskt något som man inte FÅR säga". Finns det, menar du, ett absolut egenvärde i att säga saker som man inte får säga? Att bryta tabu, att formulera det socialt förbjudna, måste väl ändå bygga på v a d man själv har att säga. Eller?
Det är ingen konst att provocera om det enkom är provokationen i sig som är det centrala. Det är lätt. Till exempel: Kvinnor har mindre hjärnor än män och är därför avsevärt mer lämpade att städa nerspydda hytter på Finlandsbåtarna.
Det blir bara trams om du menar allvar med ditt resonemang. Då blir bloggalningar som en Schulman och en Skugge de stora revoltörerna i vår tid.
Och jag tror inte det är teologiskt nit som driver doktor Heberlein till att spy på feta människor. Det är avsevärt primitivare drifter. Längtan efter narcissisk bekräftelse, till exempel.
Crister,
Med FÅR menar jag snarare "får". Det ligger utanför konsensus eller det politiskt korrekta att säga att man äcklas av feta människor.
Det kan ju i och för sig vara så att de feta om inte utgör ett klimathot, så åtminstone slösar med resurser, det kan man dock kritisera utan att behöva tala om sitt eget äckel inför dessa tjockisar.
Och här verkar vi vara överens, nej, jag ser inget egenvärde med att provocera (även om jag ibland tycker att det är roligt); jag tycker dessutom att Heberlein går för långt i sin provokation i den här artikeln.
Vad som däremot driver Heberlein har jag ingen uppfattning om, jag kan bara spekulera:
- hon vill skriva en tillspetsad, skruvad artikel som väcker debatt (i såna fall har hon väl lyckats?)
- Hon ägnar sig åt introspektion (tar reda på vad hon själv egentligen känner inför tjockisar)
- Hon vill VARNA ALLMÄNHETEN för det miljöhot tjockisar utgör
- Hon vill, som du skriver, göra sig märkvärdig.
Det spelar inte så stor roll i mina ögon vad som driver henne. Det viktiga är vad som står i artikeln. Och i den tycker jag alltså att hon blandar sakligt (undersökning som visar på möjligt klimathot) och egna känslor - äckel - och det sistnämnda gör artikeln oseriös.
I och för sig kan man väl konstatera att rätt mycket osaklighet av det här slaget är vad som idag ÄR svensk debatt, alltså vad folk känner inför olika företeelser.
Nä, jag tycker att Anderas Björksten vill göra sig märkvärdig. Och överviktig.
Nog behövs provokationer i detta satans konsensusland av idel nickedockor och inställsamma och slätkammade karriärister. Men, och där är vi nog överens, det krävs en tanke bakom utspelen. Annorlunda uttryckt: det "känns" för mycket, tänks för lite.
Och nog undrar jag, liksom många, vart debatterna tog vägen? Och varifrån kommer denna nya och föraktliga ängslighet?
Även Ann H:s utspel är en del av detta icke-debatterande som kultursidorna numera så gärna ägnar sig åt. Frågan som tas upp är fullkomligt perifer, oviktig.
Alla här har missat en grej och det är att fetman är inte problemet i sig utan produktionen av mat. Köttätandet är ett jättestort miljöproblem eftersom vi som är rika vant oss vid att ha färskt kött av alla sorter tillgängligt året om.
Det stora problemet är således inte en mullig vegetarian utan en militant köttätare, whatever size.
Ann Heberlein är kroniskt bitter. Någon borde verkligen ge henne en kram. Och kanske en god linsgryta och en tårtbit på det.
Fast den här grejen:
"Jag har ju haft en relation med en överviktig kvinna och jag älskade henne verkligen."
Öhh.. tack..?
Ursäkta en latecomer. Men gällande Ann Heberlein har hon helt enkelt uttryckt en åsikt som inte är populär att säga rakt ut men som förmodligen finns hos en del personer.
Att tycka synd om kan faktiskt också innehålla ett omyndigförklarande. "Stackars dig som inte kan påverka din situation för fem öre." Grejen är dock att i det här landet tror folk att de blir deporterade om de uttrycker något som antyder att det inte är jättesupersynd om alla.
Skicka en kommentar