På jakt efter autenticitet

När en svensk kulturtidskrift har Jesusgestalten på omslaget, sittande vid en sjö, förslagsvis Gennesarets sjö, då kan man förutsätta att den - i ironins namn - förespråkar ateism. Så förhåller det sig faktiskt också med nummer 6/07-1/08 av Ord & Bild. Numrets tema påstås i Tidskriftsbutikens presentation vara "det autentiska", men så förhåller det sig inte riktigt. Numrets tyngsta bidrag är definitivt den inledande essän av Sven-Eric Liedman med titeln "Den förtrollande materialismen". Där diskuterar Liedman olika former av religiös fundamentalism, som han en aning förvånat ser ha vunnit ökat inflytande i det senmoderna samhället, och pläderar - på det hela taget både klokt och balanserat - för något han kallar för den "irreduktiva materialismen". Ett nytt begrepp för något som väl egentligen är en dialogiskt inriktad vetenskapligt baserad humanism. (Eller, förenklat uttryckt: en icke-militant ateism.) Liedman är en hedervärd humanist och vetenskapsman, men begreppet "irreduktiv materialism" känns sannerligen inte entusiasmerande. Ändå är hans artikel viktig och för mig blev den på sätt och vis en ögonöppnare. Det viktigaste partiet kommer här:
"Det var en dominerande tankefigur under lång tid att modernitet och religion var oförenliga. Den religiösa tron skulle dö ut ju modernare samhället blev. Dess världsbild skulle helt ersättas av vetenskapens, medan det var konsten som i framtiden skulle tillfredsställa människors behov av innerlighet och mening."

Just det, men en sådan roll för konsten och litteraturen kräver ju att det finns konstnärer och författare som faktiskt är villiga att gestala tillvarons djupdimensioner, som inte skyggar för konstens potentiella läkande och återlösande krafter. Visserligen föds det inte många Marcel Proust i någon generation, och bara en i hans egen, men i en tid när konstnärerna och författarna endast verkar vara intresserade av normbrott, samplingar och fragment, blir det svårt att vända sig till konsten för att hitta ens spår av djupare existentiella insikter. Att det uppstår ett ökat intresse för religiösa/andliga frågor är som jag ser det helt följdriktigt när konsten sviker sitt uppdrag och generellt håller för låg kvalitet.

Liksom religionen verkar för övrigt "det autentiska" vara en trosfråga. Och Ord & bild som representant för det akademiskt-litterära etablissemanget tror inte på det autentiska, så mycket är uppenbart. Själv brukar jag försiktigtvis inte längre tala om det autentiska (det äkta) utan hellre om autenticitet (känslan av att något är äkta). Men det är egentligen samma sak. Low tech men ändå mycket avancerat; det handlar om något av det djupast mänskliga. Therese skriver klokt om det icke-genuina respektiva genuina, men hon är ju också ett undantag bland kulturskribenter. Här kommer ett långt citat:

"Nu läser jag Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann. Något med språket stör mig lite, typ en känsla av... pose. Jag har mycket svårt för sådant som känns icke-genuint. Människor, allra mest (har ni tänkt på hur ofta det här händer? Man får en känsla av att prata med liksom ett representationsexemplar av en person snarare än med den verkliga personen - det verkar så vanligt att ingen någonsin ens påpekar det. Förlåt denna naiva tanke, men jag är verkligen en sån lantis att jag inte kan hantera det här riktigt. Glättighet, uh. Man kastar och kastar men får inget napp liksom, det är som att fiska med frigolitdrag, studsar bara omkring på ytan - ja, jag är inte ute efter djupsinnig konversation med folk jag nyss träffat alltså, jag är bara ute efter en liten glimt äkta människa), men även i böcker; en omotiverat tillkrånglad mening, freaks me out. Särskilt när den är på samma gång tillkrånglad och naiv, lillgammal, med outtalat anspråk på att vara charmerande. Nu är det inte så illa med Silke Scheuermann alltså, men jag kan ana tendensen."

Läser man Anders Johansson och Ord & Bild förstår man dock snart, att det autentiska (eller genuina), det ska man inte tro på. Jag citerar honom som motvikt:

"Det hör till det postmoderna allmängodset att det inte finns något autentiskt - vi har alla lärt oss att allt är medierat, att det inte finns något 'utanför-texten' etcetera. Kanske skulle de senaste årens alla dokumentärromaner och jagutlämnanden kunna ses som en reaktion mot detta - ett begär eftter autenticitet, en längtan tillbaka till verkligheten. Inget ont i det."

Inget ont i det? Nej, ungefär som att vi utbildade västerlänningar också kan tillåta oss lite tolerans mot religion som avvikelse kan vi väl acceptera att somliga fortfarande tror att det går att komma i kontakt med något autentiskt. Fast är de ändå inte lite dumma i huvudet, de som tror så?

Här kom jag i kontakt med något autentiskt så sent som igår. Skynda att se den här föreställningen, sista dagen är i dag på Stockholms stadsteater, men det finns fler uppsättningar. När den skulle ha premiär i USA blev premiären tydligen inställd med kort varsel, vilket har tolkats som censur, läs mer här.

Och hedra Rachel Corries minne med hjälp av Billy Bragg (jag besparar er de fruktansvärda bilderna på Rachel Corrie krossad av en israelisk bulldozer, som också finns på youtube.com - se bara om du klarar av det):