Lyrikvännen om kortdikter - saknas det inte något?

Det finns i huvudsak två olika sätt att arbeta med en dikt (om man förutsätter att det poetiska materialet bearbetas; alla poeter gör inte det): man kan expandera dikten eller man kan stryka ner. Expansion eller kontraktion.
När Lyrikvännen ger ut ett nummer om kortdikter är det alltså ett väldigt viktigt ämne, det är en stor del av poesins element de försöker täcka in, det korthuggna, det lakoniska, det ovedersägliga i en kortdikt. Det meditativa och det storslagna i det korta bygget som säger allt!
Det hade varit rimligt att göra ett dubbelnummer av ett sådant projekt faktiskt (i stället för det faktiskt existerande dubbelnumret, det senast utkomna med Tema: Sex), i stället blev det det vanliga enkelnumret 1/08.
Hur lyckas då Lyrikvännen med sitt självpåtagna uppdrag att presentera kortdikten, historiskt och som form (om man kan kalla det för en form)?
Jo, det är ett mycket läsvärt nummer, ändå lämnas jag med känslan av att det saknas någonting. Det är inget fel på det som står där, men temat presenteras lite tunt.
Jonas Ellerström nämner Walt Whitman i sin fina artikel om Richard Brautigan, "Två steg från den tomma sidan". Och det är riktigt, Walt Whitman är ju närmast emblematisk som representant för den ständigt expansiva långdikten i den amerikanska, tidigmodernistiska traditionen. Det finns inte på motsvarande sätt någon "arketypisk" kortdiktare enligt min mening, även om Ellerström nämner Emily Dickinson och William Carlos Wiliams bland amerikaner.
Som typisk inom genren kortdikt framstår kanske i dag i stället den ständigt sig förnyande haiku-dikten. Lyrikvännen ägnar flera artiklar - för vilken gång i ordningen? - åt att presentera haiku-dikten, västerländsk och traditionellt japansk, i historisk och i nutida belysning.
Bland kortdikter tar Lyrikvännen självklart upp Den grekiska antologin, med dess klassiskt-antika samling gravepigram, en lämplig startpunkt för kortdiktens långa historia. Vilket leder vidare till den svenska stormaktstidens delvis skämtsamma dikter över döda djur, hundar, björnar osv.
Och här kommer min kritik; ämnet är snävt uppfattat. Kortdikten är inte bara dikter i stenstil om döden, och inte heller bara lättsamma lustifikationer. Det är allting däremellan, allting som ryms inom diktkonsten över huvud taget, utom (uppenbarligen) det episka berättandet.
Visst framgår detta någorlunda av Niklas Schiölers mer översiktliga artikel om kortdikten, Begränsningens möjligheter.
Men han undviker att nämna den i dag - jämte den med rätta omnämnde Tranströmer - helt säkert mest inflytelserika kortdiktaren över huvud taget inom svensk poesi, nämligen Bruno K. Öijer. Hans "Giljotin", med dess dryga hundratalet starka kortdikter, har påverkat flera generationer av unga poeter och verkat stilbildande. En analys av den diktsamlingen hade varit på sin plats, även om redaktionen kanske inte hade någon lämplig skribent till hands.
Också generationskamraten Eric Fylkeson är en mycket stark kortdiktare, men kanske inte lika synlig; diktsamlingen "Nervsystem" som han gjorde tillsammans med konstnären Leif Elggren - och där Fylkesons dikter faktiskt illustrerar konstverken - rekommenderas å det varmaste.
Kort sagt blir ämnet återblickande, delvis med nödvändighet eftersom de unga diktarna i dag sällan skriver "avslutade" dikter (en kortdikt måste rimligen vara avslutad för att kunna betraktas som sådan), dels därför att ämnet är snävt uppfattat.

"Denna rika vita kvinna som inte talar."

Så står det ensamt på en sida (s. 60) i Matilda Roos diktsamling "Bli", ett av många, många exempel från sentida svensk lyrik på hur en eller två rader ställs ensamma på en sida. Utan att det för den skull är en kortdikt, utan det är en anteckning, en rad ur en större svit, ett fragment bland andra fragment. Det kan finnas värden i detta, men det är också ett problem för hela lyrikens framtid, att det sällan finns några avslutade dikter, att den avslutade kortdikten, kanske speciellt, gärna ses som ålderdomlig och bakåtsträvande. Få poeter vågar eller vill längre sammanfatta någonting, ansvaret sprids ut, i rad efter rad, samplingar och fragment. Som motvikt mot detta kan nämnas Bruno K. Öijer och hela den romantiska traditionen, där den centrallyriska kortdikten har en hedersplats. Nej, inte heller kortdikten kommer undan denna problematik i dag.