De små i Juni

Medan jag läser min mammas dagbok från 50-talet hör jag ett rassel utmed väggarna.
Ett rassel som av råttfötter på glas.
Men det här är inte Eliots mus, den är min, när jag väl ser den.
En musunge mindre än min tummuskel.
Har mamma skickat besöket? Och kutar nu utmed väggarna i panisk skräck?

Den ställer sig och stretar med nosen mot dörrspringan, som är för trång för den. Försöker verkligen få upp dörren av egen kraft. Babyn. Nu har jag börjat tycka om den. Har aldrig sett något så litet förut. Öppnar dörren, och den springer vidare ut i hallen, där den gömmer sig i min ena sportsko. Jag ser att den börjar inrätta sig där inne, utifall att. Sen kikar den ut igen. Och jag går min väg så att den bättre kan förstå världen på egen hand. Den kommer inte att bo i min sportsko. Den kommer att hitta grabben med choklad i och föröka sig och äta på allt vad vi har i sommarhuset och till hösten lägger jag ut det vanliga blå kornen med gift i. Så gullig är jag.

Rådjuren besöker oss. En hind med son. Han rusar vild som en hundvalp fram och tillbaka, hoppar i långa språng över ängen och tillbaka till hinden, för att pröva sina krafter.
Rådjur sjunger jag ofta för. Då står de stilla och lyssnar.

I en annan skog möter jag en råbock som skäller så jag blir rädd, visar upp sig på höga berget gör han också. Machon. Jag anar att rådjuren i den skogen redan blivit stressade av alla sommargäster som kommit ut nu och fylleskrålar på bryggor och åker moped på stigarna och släpper ölburkar i doftspåren och invaderar reviren. En hind smyger iväg gömd i dimman. Och min bästa tid var nyss. Min - och Henry David Thoreaus.

På Norrtäljevägen, mellan alla bilar, far en stor papperspåse iväg på vindarna och singlar runt i sin egen andning, som ett klipp ur American Beauty.

När jag kommer hem tänker jag på en vän som är sjuk. På kvällen sitter en duvunge på mitt fönsterbleck. En brun med perfekt böjd näbb. Ser ut som en fredsduva. Men är en unge av skogsduvans familj som bor på gården. Det är klart jag pratar med den, eller kuttrar nåt. Har aldrig sett en så vacker duva. Chokladbrun, med pärleögon.

Sen går jag till Indiska Restaurangen med en vän som är frisk och beställer nåt med grön chili. Vad som helst med grön chili är det man behöver när sommarkvällen är 16 grader och 55 % fuktig.
Vi går ut från restaurangen bakom rumpan på en lockig svart curlycoated retriever.
Välklippta djur i långa koppel, och ingen enda vildunge att sjunga för, mer än duvan då, ifall att den kommer tillbaka.
Sommar i Vasastan.

Men här finns ju annat än ungar.