Ung poesi – rikssvensk och finlandssvensk

Det är något magiskt över begreppet ”ung poesi” (lika väl som över begreppet debutant). Det ger föreställningar om något som tillhör framtiden; ungdomen tillhör alltid framtiden förstås, och poesin som ideell sysselsättning innebär för mig alltid något av ett utopiskt hopp.
När jag var med och gjorde tidskriften Den Blinde Argus – klassad som unglitterär tidskrift – red väl även vi lite grann på det begreppet. Jag hade själv känslan som redaktör att jag ville vara med och presentera det jag såg som framtidens poesi redan i dag. I det tänkandet låg förstås också en föreställning om att den dominerande samtidspoesin var undermålig och behövde ryckas upp och reformeras.
Det var en ganska kort tid i början av 90-talet som jag faktiskt kände att sådana ambitioner var i allians med tidsandan. Den poesi jag på allvar brann för – vi kanske kan kalla det för en ganska skitigt realistisk romantik – tycktes under några år faktiskt ha möjlighet att nå ut på lite bredare basis. Jag tänker på yngre poeter som Håkan Sandell, Kennet Klemets, Petter Lindgren, Lukas Moodysson, Lina Ekdahl, Gunilla Gränsbo, Bob Hansson, Charlotte Orwin och Magnus Ödmark som för mig utgjorde någon slags framtidshopp, tillsammans med lite äldre framstående outsiderpoeter, som Roger Skjöld, Peter Lindforss, Roland Vila, Mats Barrdunge, Einar Heckscher med flera med flera.
Några av dessa genomgick senare en helt annan utveckling än den jag då föreställde mig, andra har tystnat eller tystats (tillfälligt?), någon har gått bort, några har också blivit av med sina bokkontrakt (som en av de främsta yngre poeterna under de senaste decennierna, Charlotte Orwin). Det litterära klimatet i stort blev inte lämpat för vare sig berättelser ur underjorden eller visionära lyriska inblickar i själens skrymslen. Vi gick in i den språkmaterialistiska era som fick en tidig sammanfattning redan i antologin ”Femton poeter ur 90-talet” (FiB:s Lyrikklubb, 1998).
Där var urvalsprincipen ”debutår”, ett annat sätt än det rent åldersmässiga att slå fast en generation av unga poeter. Poeterna skulle ha debuterat tidigast 1989 – ett årval som förefaller valt för att redaktören Maria Gummesson-Küchen själv skulle kunna medverka – med undantag för Eva-Stina Byggmästar som fick medverka fast hon debuterat redan 1986.

Över huvud taget är det länge nu sedan det gjordes någon översiktlig granskning eller sammanställning av den unga poesins läge i dag. Det litterära landskapet – och inte bara det – framstår som oerhört fragmentariserat, ingen gör ens något försök att sammanfatta eller antologisera den unga poesin (det senaste försöket förefaller vara just ”Femton poeter ur 90-talet”. Kan tillägga att det är på något sätt typiskt att några av de viktigaste poeterna alltid halkar ur såna här generationsantologier, Bob Hansson fick inte medverka i ”Femton poeter…” därför att han ännu inte hade debuterat – fast det var på gång – samtidigt kommer han vara ”för gammal” nästa gång det görs en liknande antologi, men då rimligtvis med tonvikt på 00-talet).
Därför är det en välgärning att finlandssvenska litteraturtidskriften Horisont nu ger ut ett nummer med temat ”Ung poesi”.

Den klassiska tidskriften Horisont – grundad 1954, samtidigt med Lyrikvännen – visar sig här från sin allra bästa sida, vill jag påstå. Den framstår som något så i dag ovanligt som en både gedigen och ganska bred litteraturtidskrift, där både klassicister, romantiker, vardagsdiktare och språkmaterialister kan mötas – kors i taket!
Urvalet av unga poeter är dock för sparsmakat för att egentligen kunna sägas ge någon bild av den unga poesins positioner i dag. Fem poeter är inbjudna, och urvalsprincipen är enkel; man ska ännu inte ha fyllt 30 år. Linn Hansén, Elise Ingvarsson och Viktor Johansson (från Sverige) medverkar liksom de finlandssvenska Matilda Södergran (detta fascinerande ständiga återbruk av finlandssvenska författarefternamn!) och Monica Ålgars. Samtliga är rätt bra poeter (Monica Ålgars har dock inte med några dikter ens som smakprov), Linn Hansén mest opersonlig kanske.

Mest intressant bekantskap är för mig Elise Ingvarsson – som jag inte tidigare läst. ”Eftersom det är så!” ur hennes debutsamling griper mig, men framförallt är den nyskrivna sviten ”Ensam Med Lauryn Hill (Miseducation)” stark. Det här är poesi som inte tar till de vanliga fragmentskrivarknepen utan som i stället lutar inåt, med ett visst sug, mot personlig förtvivlan och svårpejlbar problematik. Det är fint gjort; här finns äntligen en lidelse och temperatur i den unga poesin, något jag saknat länge och bara fläckvis hittar bland nyutgivna poeter. (Den hallandspoet som Elise Ingvarsson nämner som en av sina inspirationskällor hette dock Ockie Nidsjö och inget annat.)
Angående riktigt ung poesi; numret borde innehålla mer barnpoesi när det ändå inleds med en artikel om hur 600 barn (i finlandssvenska kommunen Nykarleby) blev poeter. Varför finns inget smakprov på deras dikter med?

Artikeln ”Svensk lyrikutgivning – en division för sig” av Peter och Maria Björkman är intressant, och påvisar hur utgivningen av svensk originallyrik har gått ner sedan början av 90-talet, från 32 titlar 1992 till 21 under fjolåret. Artikelförfattarna utgår från utgivningen på de i sammanhanget största förlagen Albert Bonnier, Norstedts och Wahlström & Widstrand. En indelning där storförlagsutgivningen blir helt riktningsgivande, vilket inte är osant, även om flera mindre förlag på senare år ändå har kommit upp och blivit mer uppmärksammade än vad som hade varit möjligt för femton år sedan. (Den här indelningen verkar de ha övertagit av Åsa Warnqvist, som i sin avhandling ”Poesifloden” just lyfter fram dessa tre förlag som stående i särklass, på så sätt att deras poeter får recensioner i en helt annan utsträckning än författare på andra och mindre förlag. Under den tid som Åsa Warnqvist granskar – nämligen 1976-1995 – var dock Wahlström & Widstrand ett självständigt förlag vilket de ju inte är i dag, då de tillsammans med Albert Bonniers förlag ingår i det större begreppet Bonnierkoncernen.)
Horisont innehåller också en hel del övrigt kvalificerat material, nämnas bör speciellt artikeln om Hjalmar Gullbergs grekiskt-antika influenser, som bland annat tar upp en av den unga Therese Bohmans favoritdikter, den om Kap Sunion! En relativt fullmatad recensionsavdelning gör inte saken sämre.

Recensionerna gäller i huvudsak finlandssvensk litteratur, men också recensioner av rikssvensk och internationell utgivning förekommer.
Och här kan vi lägga märke till en av egendomligheterna med Horisont; den är känd som finlandssvensk litteraturtidskrift men görs i dag i huvudsak från Sverige; chefredaktören Peter Björkman sitter i Boxholm i Östergötland. (Medredaktören Heidi von Wright är dock genuin finlandssvenska!) Ute i periferin alltså, på samma sätt som det finlandssvenska – enligt min erfarenhet både rikhaltiga och mycket levande – kulturlivet ligger lite grann i periferin jämfört med det dominanta rikssvenska. Det är kanske lite samma tanke som vi hade på Den Blinde Argus under vår existens 1985-1995, ansvarige utgivaren Thomas C. Ericsson (och därmed också postadressen) behöll sin plats i Vimmerby i stället för att flytta till Stockholm och göra litterär karriär, vilket är att betrakta som en del av den dåvarande tidskriftens profil.
Horisont får – föreställer jag mig – på det här sättet ett dubbelseende, där flera olika närbesläktade men ändå lätt skiljaktiga litterära kulturer är samtidigt närvarande i redaktörernas medvetanden, vilket är välgörande och en hållning som vi också skulle behöva lite mer av i Sverige i dag. Med Horisont närmast jämförbara tidskrifter – som göteborgska Ord & Bild och stockholmsbaserade 00TAL – framstår i jämförelse som svagare, mer blodlösa och ensidigt akademiska i sin framtoning. Horisont är definitivt värd fler läsare, som en av få breda och folkbildande tidskrifter!

Jag vet inte hur ekonomin för Horisont ser ut – de finlandssvenska kulturfonderna är legendariska för sin relativa generositet – men över huvud taget är ju det finlandssvenska lyrikklimatet mer uppmuntrande och pluralistiskt än det svenska. (Av samtalsboken ”Poesi med andra ord” med sina brev- och mailväxlingar mellan finlanssvenska författarkollegerna Peter Mickwitz, Agneta Enckell och Henrika Ringbom framgår att det faktiskt går att överleva ekonomiskt som svenskspråkig poet i Finland.)
De två största svenskspråkiga förlagen i Finland – Schildts och Söderströms – gav under fjolåret ut sammanlagt elva diktsamlingar – på en svensktalande befolkning av 0,3 miljoner – vilket väl säger en hel del! (Siffrorna ur Peter och Maria Björkmans undersökning i numret.)