Den lyriska järnåldern

Lever vi i en slags litterär guldålder med avseende på lyriken? Nej, sannerligen inte. Ändå är det lätt att få det intrycket med tanke på den ström av väldigt tjocka diktsamlingar som ges ut nu under hösten. Men det är ju inte direkt lyrik det handlar om, Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” saknar genrebeteckning över huvud taget. Kanske handlar det snarare om ”textaggregat”, som Ulf Olsson skrev om Raattamaas senaste bok.

För att undvika språkmaterialistisk tvångsmatning tvingas man gräva både djupare och bredare i bokhyllorna på Hedengrens. Sist jag var i affären kom jag ut med tre diktsamlingar som samtliga givits ut under 00-talet, Federico García Lorcas ”Sviter” i översättning av Marika Gedin (Themis, 2002), Eleonora Luthanders femte diktsamling på svenska, ”Diktogram” (Ord & Visor, 2007) och Charles Bukowskis ”Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna” (Härnqvists, 2004). Ja, alla dessa diktsamlingar tillhör det svenska 00-talet, jag får vända mig till översättningarna i första hand för att hitta riktigt stark lyrik som givits ut under detta decennium.
Av svenska original hittar jag nästan bara Johannes Anyurus ”Omega” (W&W, 2005) och Bruno K. Öijers ”Dimman av allt” (W&W, 2001) som är värda att nämna, läsa om och beakta, under detta 00-tal som vad gäller lyriken håller en lägre nivå än 80-talet och framförallt 90-talet.
”Dimman av allt” är den klart sämsta delen av Öijers trilogi, om man tittar tillbaka ingår alla de dikter som har potential att bli klassiker i de två första delarna. Ändå är den viktig som del av hans författarskap. Visst blir den kommande utgivningen av ”Svart som silver” spännande, det har alltid varit en litterär händelse när Bruno K. Öijer kommer med en ny bok, jag minns den känslan redan från utgivningen av ”Giljotin” 1981.

Tills vidare stannar jag med dessa rader från Lorcas bok ”Sviter”, som grep mig djupt både i sin helhet och i de enskilda dikterna, här en ur ”Spegelsviten”. Det är en 23-årig ung man som talar:

Symbol

Kristus
hade en spegel
i varje hand.
Mångdubblade
sin egen vålnad.
Speglade sitt hjärta
i de svarta
blickarna.
Tror jag!