Ett ämne för en tidskrift: Att undersöka jaget

Senaste numret av Forskning & Framsteg innehåller ett intressant temablock om något så grundläggande i vår narcissistiska tid – liksom i alla tider - som jaget. Framförallt vill jag framhålla diskussionen mellan filosoferna Ingar Brink och Fredrik Svenaeus samt socialpsykologen Lars Dencik.

Jag tror det är notoriskt svårt att ringa in vad jaget är för någonting, men samtalets vindlande irrgångar ger onekligen ett antal intressanta formuleringar att fundera vidare på. Deltagarnas inställning till jaget avspeglar var de själva befinner sig, vad gäller forskning och säkert även i personligt hänseende. Så till vida framhåller socialpsykologen Lars Dencik jagets karaktär av rollspel, dess mer ytliga sidor, de som är enklast iakttagbara i forskningssammanhang, kan man väl också säga.
”Det finns väldigt få inom socialpsykologin som skulle tala om jaget som ett slags fast inre egenskap, något man har som en kärna och bär med sig. Det är i stället en oerhört plastisk abstraktion som formas i samspelet med andra, och därför är den bild man har av sig själv ständigt i förändring.”

Mot detta invänder filosofen Fredrik Svenaeus (vars resonemang jag genomgående känner mest sympati för):

”Men om man tror att allt som handlar om jaget vilar på en socialkonstruktivistisk grund, de olika rollerna vi spelar, så tror jag att man tar miste. Det räcker inte om man vill undersöka filosofiskt vad det innebär att vara ett själv.”

Eller lite senare, det allra mest intressanta i diskussionen enligt min mening:
”FREDRIK: Jaget eller självet är faktiskt ett grundläggande filosofiskt begrepp, ungefär som tiden. Om tiden sade Augustinus att när jag inte tänker på det vet jag vad det är, men när jag börjar tänka vet jag inte vad det är längre.
Jag skulle invända mot det här med att dra upp korten, och att jaget är en berättelse. För det är ju någon som drar upp korten. Det är jag. Det finns alltså ett mer grundläggande själv, och det måste man laborera med i flera olika skikt, annars hamnar man i ett slags grundlös position.

LARS: Vad då grundlös? Vad säger att det finns någon essens, en botten, en grund? Det är ju bara metaforiska uttryck för något som man föreställer sig, men som i själva verket kanske inte finns.”

Poängen är väl att bägge har rätt, men enligt min mening ger Fredrik Svenaeus en betydligt rikare bild av den företeelse som ska diskuteras, om man nu kan kalla något för en företeelse som alla så att säga befinner sig mitt inne i, var och en på sitt sätt. (Alla har ju ett jag, det må sedan vara relativt funktionellt, dysfunktionellt eller något annat. Jag tror det är bara någon promille av jordens befolkning som är medvetet jaglösa, och det rör sig då om praktiskt utövande buddhister, eller liknande.)

Men jag skulle vilja formulera följande hypotes, som förstås är svår att bevisa eller motbevisa (och den är inte riktad till någon i Forskning & Framstegs diskussionspanel, utan helt fristående):

Ju djupare och mer komplex personlighet, desto djupare och mer komplex bild av jaget.