Jag fick en mycket märklig känsla när jag slog upp den här sidan i tidningen första gången; en slags dubbelexponering inträffade. En ledtråd; rubriken lyder ”En katedral för vår tid”.
En ledtråd till, en bit fram i texten: ”Cerns stora affischnamn är Higgspartikeln, budbäraren som gör att alla andra partiklar har massa. Men man förväntar sig så mycket mer. Entusiasmen är så stor att astrofysikern Lawrence Krauss i tidskriften New Scientist hävdar att partikelacceleratorer är 2000-talets gotiska katedraler.”
Det sägs här nästan rent ut; partikelacceleratorn tar den vid det här laget mångsekelgamla rivaliteten mellan religionen och vetenskapen till nya nivåer.
På 1600-talet var det potentiellt livsfarligt för en vetenskapsman och rationalist att framträda öppet med sina tankegångar. Ja, det mesta kunde faktiskt fördömas som kätteri av den katolska kyrkan. Även tidens främste vetenskapsman, Descartes, såg sig förhindrad att publicera en del av sina rön, vilket Amir D. Aczel skriver om i Descartes´ Secret Notebook (rekommenderas). Men snabbt, med modernitetens framvällande kraft, växlade styrkeförhållandena, och religionen/kyrkan kom i underläge. Från och med 1900-talets senare del framstod det som att religionen hade förlorat kampen om själarna. Sveriges viktigaste tidning, DN, blev en ateismens och rationalismens högborg i bland andra Hedenius’ efterföljd; en hållning som den för övrigt fortfarande intar på ledarplats. Men förvånad konstaterar Sven-Eric Liedman i nummer 6/07-1/08 av Ord & Bild, som jag skrivit om tidigare, att religionen återigen tycks vara på väg tillbaka.
”Redan på 1930-talet talade Martin Heidegger om den moderna tidens förtrollning. Samtidens människor är förhäxade av tekniken och dess nya framsteg, ja de är besatta av övertygelsen att allt måste kunna beräknas, nyttiggöras och göras hanterligt. /…/ Modernitetens förtrollning ligger i själva framstegstanken som sådan.”
Men, visade det sig, den här förtrollningen genom moderniteten hade även den sina begränsningar och sprickor som avslöjades med tiden. ”De senaste årtiondena har i det avseendet inneburit en förändring. Färre låter sig övertygas av löftena om en i alla avseenden förbättrad framtid. Tvärtom hopar sig orosmolnen.”
I det läget, som jag tror Liedman beskriver helt korrekt, samlar sig vetenskapsvärlden till sitt kanske största prestigeprojekt någonsin, partikelacceleratorn i CERN. Det känns i den belysningen närmast som ett apokalyptiskt projekt.
De gotiska katedralerna var och är fortfarande enorma byggnadsverk; uppförandet av dem framstår ännu som närmast ofattbara prestationer av 1100- och 1200-talets människor. Den jättelika katedralen i Chartres byggdes till sina väsentliga delar under en tjugoårsperiod, under stora uppoffringar och hängivenhet från befolkningens alla samhällsskikt. (Det finns ögonvittnesskildringar bevarade av hur folket sjungande och under böner fraktade stenarna till byggnadsverket, timme efter timme, dag efter dag, för att fullborda katedralen.)
Enligt DN-artikeln sägs det rent ut (av en ledande astrofysiker) att ”partikelacceleratorer är 2000-talets gotiska katedraler”.
Det är måhända häpnadsväckande i sig. Än mer häpnadsväckande blir det när man ser likheten; partikelacceleratorns yttre kortsida är formad efter mönster av rosettfönstret i en medeltida, gotisk katedral.
Se själva på bilderna. Bilden nedan är lånad från en artikel i SvD, och det aktuella fotot längst till höger är taget av Martial Trezzini.
Här nedanför ser ni rosettfönstret i Bristols gotiska katedral.
Det är intressant men också en smula ruskigt, att vetenskapsmännen – självmedvetet – nu vill närma sig tillvarons yttersta mysterier i en katedral byggd för vår tid. Så som den medeltida människan närmade sig Gud.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar