Tidskrifterna formerar sig inför nästa års kulturrådsbeslut

Madeleine Grives och Andreas Åbergs debattartikel om tidskriftsstödet i onsdagens Svenska Dagblad går att tolka på två olika sätt (och den ena läsningen behöver inte utesluta den andra).
Den välvilliga läsningen är att de talar för sektorn kulturtidskrifter över huvud taget med argument för att det sammanlagda stödet bör höjas. En sådan läsning styrks både av inledningen och avslutningen på artikeln. Jag citerar början:

"Kulturtidskrifterna har blivit en av de allra viktigaste arenorna för Sveriges kulturliv. En stor del av den offentliga kulturdebatten bedrivs i dag i dessa tidskrifter, vilket har medfört ett brett och mångfacetterat debattklimat, som drivs under självständiga former, fritt från företagskoncerner i ryggen. /.../ Dessvärre är denna viktiga arena en angelägenhet för den begränsade krets av människor som i dag konsumerar kulturtidskrifter."

Mot slutet talar de om stödnivån: "Kulturtidskrifterna räknas absolut lägst bland kulturformerna. Det har inte tillkommit några pengar till produktionsstödet för kulturtidskrifter på tjugo år!"

Mina kommentarer så långt: Det är korrekt att stödet i stort sett har stått stilla och stampat länge. Att debattklimatet i Sveriges kulturliv skulle vara brett och mångfacetterat är en sanning med modifikation; det motsägs ju nästan omedelbart av artikelförfattarna själva som ju konstaterar att en begränsad krets läser kulturtidskrifterna. Därmed blir debattklimatet i sin helhet genast betydligt snålare, i den mån kulturtidskrifterna lever i sina egna parallella universa till den övriga massmediala världen. Den dåliga ekonomi som de flesta kulturtidskrifter lever med, tillsammans med svårigheterna att nå ut, riskerar enligt min mening att leda till ett sämre debattklimat. Kanske är vi redan där. Tillkommer att vissa av de mest självständiga tidskrifterna, som Axess, närmast mobbas ut i övriga media. (Ja, jag syftar på bemötandet i DN och Aftonbladet av deras nummer på temat "Skönhetens tabu".)

Den illvilliga tolkningen av Grive och Åberg är att de framförallt talar för ett snävare intresse. De verkar speciellt bekymrade för situationen vad gäller tidskrifterna 00TAL (som de själva ger ut), Bang, Glänta, Ord & Bild, Paletten och Karavan. Dessa har av den m-märkta debattören och riksdagsmannen Mats Johansson pekats ut som en elit bland kulturtidskrifterna i och med att de samtliga lyfter bland de högsta bidragsnivåerna. Grives och Åbergs försvar för just dessa tidskrifter fyller mittendelen av artikeln:

"Dessa tidskrifter representerar och värnar om seriös oberoende, kultur- och samhällskritik. De utgör breda plattformar som fångar upp nya talanger och aktörer och är de som står för förnyelsen och återväxten inom hela kulturfältet. Här debuterar morgondagens stora författare. Här odlas nya skribenter, litteraturkritiker, producenter, blivande förlagsredaktörer, kulturchefer och programledare."

Det är ingen hejd på självberömmet vad avser just dessa fem tidskrifter. Men är detta riktigt sant? Historiskt sett är det korrekt, ja. Men jag har känslan av att det var mer sant för tio-femton år sedan än i dag. Vid den tiden rekryterade breda kultursidor bland exempelvis Bangs redaktörer, och lät bland andra Petra Ulmanen och Kristina Hultman komma in som skribenter och redaktörer. I dag går återvinningen snarast i motsatt riktning; från DN till Bang. I viss mån går väl några av de här nämnda tidskrifterna på rutin och ter sig något mindre vitala än förr. Återigen, i dag är tidskrifterna mer en slags parallella universa till övriga media och (med undantag för kretsarna kring Glänta och OEI) syns mer sällan än förr på de inflytelserika kultursidorna. Inte desto mindre är kulturtidskrifterna extremt viktiga, där delar jag Grives och Åbergs analys. Att de står fria från de större mediekonglomeraten har dessutom någon slags egenvärde, vilket artikelförfattarna också påpekar.

Grive och Åberg underkänner fullständigt kritiken av tidskriftsstödet där Mats Johansson bland annat kallar bidragsansökningssystemet för en "skönhetstävling". Jag sympatiserar personligen inte alls med hans parti, men nog har han en poäng här, tycker jag själv; visst är det en skönhetstävling utan större transparens, där referensgruppen fattar beslut som ibland ter sig godtyckliga, godkänner vissa tidskrifter och underkänner andra på lösa grunder, vilket öppnar för misstanken om jäv. Att Mats Johansson förutskickar att stödet inte kommer att öka till nästa år gör att tidskrifterna formerar sig redan nu. De största tidskrifterna vill se till att inte just de får ett försämrat stöd, och att några smulor inte tas från dem för att ges till de ännu fattigare kusinerna från landet - annorlunda kan jag (när jag är på det illvilliga humöret) inte tolka huvudtendensen i Grives och Åbergs artikel.