Jag var och såg utställningen med Max Ernst på Moderna Museet i helgen. Och blev glad. Ur min synvinkel sett är det här nog den bästa utställningen hittills på "nya" Moderna Museet. Att få möta ett hundratal högkvalitativa verk, som aldrig tidigare visats i Sverige, av en modern mästare som Max Ernst - det är stort.
Hos Max Ernst finns fortfarande känslan av modernismen som en andlig kraft, något som Robert Scruton talar om i den här utskällda artikeln. Jag citerar (och det han säger i det följande syftar speciellt på bland andra Eliot och Pound, men kan också appliceras på Ernst):
"De ansåg inte att den moderna konstnärens mål var att bryta med traditionen, utan att återerövra traditionen, under nya omständigheter som det konstnärliga arvet knappast kunnat förutse eller förbereda oss för. /.../ Om konstens former och stilar måste omarbetas utifrån den moderna världens förhållanden, så är det inte för att förkasta den gamla traditionen, utan för att återupprätta den. Den moderna konstnärens strävan är att framställa den moderna världen, att uttrycka en verklighet vi inte mött tidigare, och som är särskilt svår att få grepp om. Men detta kan bara göras genom att vitalisera traditionen, så att vår kulturs andliga kapital omsätts i nutiden och förmår visa den som den verkligen är."
Långt citat, men så fick jag med begreppet andlighet också mot slutet!
Jag känner samma upphetsning när jag ser Max Ernsts tavlor från olika epoker - hans genius sökte förändrade former för konsten under hela hans liv - som jag kände när jag som 17-åring bläddrade i böcker om surrealismen; den där känslan av att komma i kontakt med nästan en primär materia. Så bra är utställningen. Men samtidigt känns det också lite sorgligt, en sorgsen eftersmak dyker upp när jag tänker på hur mycket kitsch och tomma gester som har rymts inom senmodernismen och postmodernismen under de senaste cirka trettio åren. Max Ernst-utställningen "Dröm och revolution" sätter verkligen det i relief. Ibland framstår Moderna Museet som de tomma gesternas epokmuseum; så inte just nu, tack och lov.
1 kommentar :
Jag är ingen konstkännare på något sätt, men jag förstår vad du menar angående hans förmåga att göra en glad. För glädje är precis vad jag känner då jag ser hans skulpturer som finns i Louisianaparken... helt fantastiska!
Skicka en kommentar