Bruno vid nyår

Bruno K. Öijers nyårsdikt i DN var intressant läsning. Publiceringen innebar också en högst välkommen comeback för DN som viktigt litterärt forum. För ett par decennier sedan publicerade DN regelbundet nyskrivna dikter och noveller av olika författare, men som sagt, det var länge sedan. (För den bättre bildåtergivningens skull, väljer jag att länka till dikten på BrunoK.se snarare än till DN:s egen hemsida.)

Det är en vacker dikt – ja, jag vågar använda det ordet – och trots sin längd känns den lite grann framkastad på fri hand. Det är ett bra tecken inom poesin.
Jag lägger märke till den noggrant angivna dateringen. Eftersom dikten säger att det nu är 56 år sedan Hank Williams dog, så finns det ingen tvekan. I och med att Hank Williams dog på nyårsdagen 1953 måste dikten utspela sig precis vid nyår 2008, dvs vid övergången till 2009..
Varför denna noggrant angivna siffra 56, det är samma antal vagnar som det förbipasserande godståget i texten antas ha (minst)? Har den någon betydelse utöver dateringen av dikten?
Bruno K. Öijer fyllde 57 i höstas, om ett år av hans liv ligger i varje förbipasserande vagn i godståget, så är det ju också hans liv som är på väg. Med lite poetisk frihet sammanfaller Brunos hittillsvarande livslängd ungefär med det antal år som har gått sedan Hank Williams död. Om det finns någon ytterligare talmystisk innebörd låter jag vara osagt.

En sakuppgift i dikten, som läsaren kan välja att ta bokstavligt, men också verkar ha en del med poetisk frihet att göra är uppgiften att diktens huvudperson (poeten) precis är på väg med tåget från ett uppträdande som han gjort samma kväll, alldeles innan nyårsnatten bryter in. Eftersom Bruno K. Öijers höstturné hade sin slutpunkt i Stockholm den 21 december kan det inte vara en bokstavlig sanning. Men kanske har det hänt ett tidigare år, och för övrigt vet vi ju inte var poeten befann sig just detta nyår. Dikten förevigar i alla fall i någon mening hans närvaro på en tågperrong precis vid tolvslaget detta nya år.

I boken ”Herrar Wahlström & Widstrand”, utgiven till förlagets hundraårsjubileum 1984, finns två brev av Bruno K. Öijer till hans förläggare Per I. Gedin återgivna. I det första av dem, daterat den 24 mars 1981, som handlar om den kommande utgivningen av diktsamlingen Giljotin skriver Bruno:
”Som du vet har jag länge burit på uppgiften att förvandla poesin till ett smyckat (om än giftigt) spjut i samhällskroppen. Jag kan inte driva det längre än jag gjort.”
Nu, snart tjugoåtta år senare, har ändå spjutet förvandlats till en Lans av Ljus. Det är fint, och det är fortfarande på väg.
Här blir det svårt, nästan omöjligt, att skilja livet och poesin åt.