Manifest behövs också för den nya lyriken

Utmärkt manifest för den svenska prosan i DN igår. Det är alltid uppfriskande med manifest!
Jag håller med om de flesta av punkterna. Sen måste man ju inse att det finns inga regler utan undantag. Så också vad gäller punkten i manifestet att man inte ska ”exploatera försvarslösa människors livshistorier”. Ett flertal av de främsta prosaisterna har förvisso skrivit romaner som haft existerande historiska personer om inte i huvudrollen så åtminstone som viktiga bipersoner. (Det gäller även de av manifestförfattarna uppräknade Eyvind Johnson och Sven Delblanc).

Ett liknande manifest skulle sannerligen behövas för lyriken, där jag av naturliga skäl är mer engagerad. Decenniet började annars intresseväckande, och snart såg vi Daniel Boyacioglus (2003) och Johannes Anyurus (2003) debuter. Men med tiden kom 00-talet att helt domineras av ett antal överskattade konceptpoeter kring tidskriften 0EI… Och Bob Hansson bytte från lyriken till romanskrivande (Gunnar är en fantastisk roman, som för övrigt uppfyller samtliga av manifestskrivarnas krav; rösten i större delen av romanen tillhör så tydligt inte Bob själv, utan just en 58-årig förtidspensionerad byggarbetare).

Men kanske håller någonting på att hända vad gäller lyriken så här alldeles i slutet av decenniet; de senaste veckorna har bjudit på några intressanta utgivningar som jag återkommer till.