Förnyelsen kommer, men den kommer inte från de yngsta författarna. Jag har läst säkert ett tiotal böcker av Göran Greider, men han har aldrig varit i närheten av den här nivån förut. Allt, från den sublimt stämningsfulla omslagsbilden av Lars Lerin till enskilda diktrader i de enskilda dikterna andas kvalitet och omsorg om helheten. Göran Greiders ”Katterna kommer in från mörkret” är för mig det i särklass bästa han har givit ut; jämte fjolårets Dan Andersson-bok då i en annan genre. (Givetvis sågar Jörgen Gassilewski i Aftonbladet. Greiders dikter har ju den djupverkan som Gassilewskis egna dikter saknar.)
Missförstå mig inte, här finns som man kan vänta sig av Göran Greider en ibland jobbig ideologisk överbyggnad, som om han stod upp och höll valtal eller brandtal (mot Israel, för Palestina till exempel, är ett återkommande tema). Och jag har svårt för rader som dessa: : ”Varje offentlig park är en socialistisk trädgård.” Det låter för mig som att t.o.m. drömmarna måste socialiseras. Ändå går Greiders lidelse inte att ta miste på. Och vad gäller begreppet Sprawl har han ju helt rätt, och det i samma dikt (Vi bygger våra städer) som den ovan citerade raden finns med i:
”de som tror att the urban sprawl raserar hierarkierna
kastar bara ytterligare en förbannelse över marginalerna.”
Det här är alltså dikter som framträder i helfigur, med kropp, ande, själ, sin upphovsmans ideosynkrasier och ideologiska fixeringar; naturligt eftersom han verkar leva och andas politik och samhällsfrågor. Men han andas så mycket annat; katternas närvaro, hur de går in och ut ur rummet, växterna han odlar och ogräsen han rensar. Tankarna som passerar likt växlande väderlek. Diktsamlingen innehåller ett flertal korta dikter av den högsta karat; det är dikter av den sort som inte går att uppfinna utan bara upptäcka och teckna ner. De har karaktären av epifanier, dvs uppenbarelser.
”Räddade en fjäril ut från hallen där
den fastnat i sitt fladdrande mot fönstret.
Sedan gick det några timmar
När jag då går genom trädgården i
det blåsiga men soliga vädret
tycker jag att jag ser samma fjäril igen.”
Det rör sig om en tjugo-trettio dikter som helt säkert kommer att dyka upp i olika lyrikantologier framöver. Det är glädjande att detta svaga litterära decennium ändå bjuder på något sådant som avslutning.
Vad gäller Greiders engagemang i kristendomen, som han tidigare gått ut med och skrivit dikter om finns det en tvehågsenhet i den nya samlingen. Vågar eller vill han verkligen kalla sig kristen? Det verkar vara så mycket i den kristna miljön som stöter bort honom; lika trosviss som han är som socialist, lika tveksam verkar han vara till kristenheten. Men så kommer där ändå en av de mest underbara dikterna i samlingen, Plötsligt står han i dörren, om ”dessa kyrkans / äldre damer / som alltid serverar kaffe och mackor / ibland hela luncher / till dom som har viktiga möten.” Dikten är för lång för att citera i sin helhet, men den gör mig lycklig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar