Det är lätt att glömma bort hans namn när man diskuterar vilka som är de allra främsta nu verksamma svenska poeterna, men Lennart Sjögren hör dit, tillsammans med de självskrivna Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer.
I tider när språkmaterialismen som litterär-filosofisk inriktning har skadat bara alltför många lyriska författarskap (nästan ingen författare under 45 år är opåverkad av denna strömning) är det glädjande att se hur några få författare håller fast vid sin egen röst och följer sin egen väg; konsekvent genomför ett konstnärskap som bara kan fortsätta att djupna. Lennart Sjögren fyller snart 80, men gav ut sin kanske hittills bästa diktsamling, Ur människovärlden, så sent som i fjol. Jag köpte den på rea på Akademibokhandeln Fridhemsplan, en bokhandel som egentligen inte ska ha någon lyrik över huvud taget i sitt sortiment.
Lennart Sjögren konstnärskap har väl alltid tematiserat gränslinjen mellan natur och kultur, mellan människa och djur. Men det är som att han nu, när han kan börja ana slutet på sitt liv – mänskligt sett i varje fall – i grunden solidariserar sig med människoexistensen mitt i ett kosmos av så många andra livsformer.
Därav den allt djupare existentiella tonen i hans diktning. Senaste diktsamlingen är mycket vacker och allvarlig, även om där också finns några få svaga dikter. Här en av de bästa kortdikterna, med titeln ”Benådning?”:
Som i förbigående och med yttersta likgiltighet
utfärdas dödsdomarna
något mera långsamt men lika effektivt
fäller träden sina löv.
Ändå återstår förvåningen
över årstidernas förlopp
och ryktet om en hemlig benådning.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar