2010-01-16

Andreas Åbergs plädering för en ljummen kritik

Jag börjar läsa Den vältempererade kritiken med en viss förväntan; ämnet intresserar mig och jag tycker skriften ser tilltalande ut. Kanske är det här en vändpunkt, kanske börjar 00TAL/10TAL det nya decenniet med en intressant bokutgivning, efter ett antal ganska bleka tidskriftsnummer.

Men det visar sig snart att Andreas Åberg vill sitta på så många olika stolar, inta så många olika hållningar gentemot kritikeruppdraget, att det till slut blir rena pannkakan av hans pamflett. Han kallar den visserligen för ett ”polyfont stycke” i anslutning till Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier” men skriften är inte bara polyfon utan rent motsägelsefull; visserligen inte i sin beskrivning av dagskritikens problem men i sina möjliga förslag till lösning.

Jag känner inledningsvis alltså en förväntan och rent av en stigande sympati för skribentens framställningssätt. Ja, jag håller med om att litteraturkritiken är i kris, eller åtminstone har ett av sina lågvattenmärken just nu.

Åbergs kritik av kritiken är till viss del allmängods, och bl.a. Tomas Forser har framfört den förut. Ni känner till det på ett ungefär; tidningarnas kultursidor har tabloidiserats (tillsammans med resten av tidningen), kulturartiklarna har blivit kortare, mer person- och nyhetsfixerade, djuplodande artiklar har ersatts av topplistor, det essäistiska skrivandet har till stor del undanträngts av ett mer sloganlikt framställningssätt. Storsäljare och kända ansikten premieras framför det smala och förmodat icke säljande (med vissa undantag, kan jag tillägga, för den typ av smala litteratur som är på modet just nu inom litteraturvetarkretsar).

Men så var det det här med de eventuella motrörelser som Åsberg vill se. För att anlägga moteld mot det han ser som kultursidornas förytligande kallar han in den ena stora västerländska tänkaren efter den andre. Roland Barthes, Emmanuel Lévinas, Martin Buber osv. I kapitel 3 verkar det som att Åberg tar ställning för en nykritisk läsart:

”Nykritiken handlar i korthet om att sätta det litterära verket under lupp som en autonom entitet, frikopplad från författarens biografi och erfarenhetsvärld…” [Den vältempererade kritiken, s. 33 f.]

Något kapitel senare intar han den motsatta hållningen; varje text ska nu ses som ett rent uttryck för författarens livserfarenheter. Han går rentav ännu längre, han vill att kritikern ska betrakta den text han/hon bedömer som ett ”etiskt subjekt”, dvs som om den vore en person.

Så här kritiserar han filosofen Martha Nussbaums syn på litteraturen:

”Bristerna i hennes argumentation uppstår bland annat för att hon behandlar texten som ett statiskt objekt, helt frikopplat från sin författare. Hon ser endast att litteraturen tematiserar mänskliga erfarenheter, inte att texten i sig är en mänsklig skapelse och att den därför ska behandlas som om den vore en människa” [s. 61 f.]

Den etiska läsning Andreas Åberg efterlyser ter sig som ett ihåligt projekt. En text må dolt eller öppet uttrycka mänskliga erfarenheter, så är det nästan alltid, ja. Men en dikt eller roman är inte en människa! Det är inte oetiskt att kritisera en dålig diktsamling, som han verkar mena, snarare tvärtom.

Den vältempererade kritiken han talar om mynnar snarast ut i en plädering för en ljummen kritik.

Boken diskuterar (nästan) inga enskilda recensioner, vilket är en stor brist, utan talar i svepande ordalag på ett filosofiskt plan om kritikens landskap. Den enda kritiker han namnger och öser sin galla över är Alice Eggers som råkar ha sågat 00TALS nummer på temat Ordkrig.

Vad gäller Andreas Åbergs och Madeleine Grives höga uppskattning av kulturtidskrifternas roll så delar jag den. De tycks dock blanda ihop redaktörskapet för en tidskrift med det uppdrag som en kritiker har; det de beskriver på ett medryckande sätt i kapitel 2 handlar inte om kritik, som Åberg/Grive verkar tro, utan om vanligt redaktionellt arbete när det fungerar väl och ett temanummer växer fram genom olika former av fördjupning och breddning i olika riktningar.

”Trots ansträngd ekonomi är det i första hand kulturtidskrifterna som vågar ta de nödvändiga riskerna som krävs för att komma med nyskapande kritik” /…/ [s. 24 ff.] Men en tidskrift utan recensionsavdelning, som kommer ut med ett fåtal nummer per år, kan aldrig ersätta dagstidningarnas kritiska funktion, hur mycket skribenterna än hyllar sin egen tidskrift.

P.S. Nina Lekanders anmälan eller snarare reaktion i Expressen påstås vara en recension, men det kan den väl omöjligt vara?

1 kommentar:

Nina Lekander sa...

Hej Andreas, intressant text du skrivit! Och nej, mina 1 500 tecken av den 22/12 var ingen recension utan just en snabb reaktion eller kommentar – det var ett misstag att någon råkade kategorisera den så.
Senare skrev jag förresten en längre text om kritikkritiken, den 14/12. Kolla gärna in dem på expressen.se/kultur.
Hälsningar, Nina