Martin Tegen årtiondets viktigaste lyriköversättare

Martin Tegen platsar inte på Expressens lista över 00-talets bästa översättare, men han platsar definitivt på min. Den som har levandegjort Shakespeares Sonetter och versberättelser, Goethes Väst-östlig divan (aldrig tidigare översatt i sin helhet) och Rilkes Sonetterna till Orfeus för en samtida svensk publik har gjort en stor insats, också för den svenska litteraturen.
De är tre av de viktigaste diktverken alla kategorier.

Martin Tegens inriktning, åtminstone vad gäller Shakespeare och Goethe, har varit att göra dem till våra samtida; det vill säga ett ålderdomligt språk eller krystade ordvändningar ska inte (där det går att undvika) få stå i vägen för tillägnelsen. Därmed blir Shakespeares smärta vår egen, det går att leva sig in i dikterna, komma dem under huden. De blir sångbara för själen. Så har jag inte upplevt tidigare översättningar av Shakespeares sonetter. Inte heller har jag sett Goethe så talspråkligt närvarande förut, det går att framföra dikterna som estradpoesi (jag har gjort det, på Kulturhuset 2004, i Lyrikvännens regi).

Vad gäller Rilke så… ja, han är svår. Malte Persson sågar översättningen men är magsur i överkant.
Sanningen är att dikternas själsligt-konstnärliga överskridanden – av tid och rum, av gränsen mellan liv och död, av gränsen mellan människa och djur samt mellan verklighet och mytologi – är något som är mycket svårt att återge i annan språklig dräkt än Rilkes egen, en öppen andning samtidigt inlindad i ett strängt rimschema. Martin Tegen lyckas dock väl, om man betänker svårighetsgraden. En del av dikterna blir rent magiska.

Detta förstår – tycker jag – SvD:s Michel Ekman bättre, liksom även Salongen skriver fint om denna viktiga bok.

Samfundet De Nio tilldelade Martin Tegen sitt översättarpris 2007.