Sjuttio år sedan Finska vinterkriget

Vecka efter vecka med kylslagen väderlek, nästan som i Finska vinterkriget, med den skillnaden att där var det ytterligare 10-20 grader kallt. Varje dag. Under stridigheter, och i de mest primitiva förhållanden.
Det är sjuttio år sedan nu, och min pappa (f. –16) var frivillig i detta krig. Det blev fred när han kom fram till fronten, eller rättare sagt, fred slöts innan stridsgrupp 3 i Svenska frivilligkåren där han ingick hann börja sin fronttjänstgöring. Han måste ändå ha hunnit se mycket otäckt, döda kroppar, svårt sårade, lemlästade hästar osv. De svenska frivilliga tog sig på skidor från svenska gränsen till där de skulle sättas in, vid fronten i Salla. Pappa sa aldrig ett ord om sitt deltagande i detta krig, med något enstaka komiskt undantag. Han berättade att han försökte stämma träff med en finsk tjej under en bro, med hjälp av en parlör. Kanske var det fel på parlören, hon dök aldrig upp. Men han försökte heller aldrig heroisera sin vilja att delta som frivillig. Tack och lov.

Vintern 1939-40 var rätt länge sedan när jag föddes, och alla ville se framåt. Moderniteten besegrade också konservativa människor som min far. Inget fel i det, varför skulle han spjärna emot tidsandan? I stället bejakade han sexuell frigörelse (Kärleksböckerna i bokhyllan) och Beatles. Fast han var högerman bodde vi i hyreshus och trodde på offentliga bibliotek, över huvud taget offentliga inrättningar. Skillnad i dag; egentligen står dagens höger långt till höger om den tidens moderater, eftersom de privatiserar allting av ideologiska skäl, inte för att det ska bli bättre.

Vi vet det mesta om andra världskriget, det pågår en närmast kommersiell exploatering av detta krig. Mindre vet vi i vanliga fall om vad som hände i vår omedelbara närhet, t.ex. i Finlands påtvingade försvarskrig mot Sovjetunionen, där de mot alla odds lyckades hålla sin mäktiga granne utanför dörren, även om han (tja, Stalin) fick in en fot i Karelska näset. Nej, jag gillar inte krigisk heroisering, som barn är det lätt att falla för såna historier, men man måste växa upp.

Ändå, om det någonsin funnits rättfärdiga krig så var det här nog ett av dem. Tvivlar på att Finland hade överlevt som nation om de hade gett upp inför övermakten, i stället för att sammanbitet slå ifrån sig. Sovjetunionen gick till angrepp med tunga, moderna tanks i främsta ledet. Vilka ganska snart frös fast i den extrema kylan, varvid de finska skidlöparna kunde angripa med molotov-cocktails och slå ut dem. Läs Håkan Mörnes Ärans vinter (-41) för en skildring som följer förloppet på nära håll. Den slutar inte med revanschism utan med ett ganska tungt konstaterande, att visserligen fick Finland ge upp nästan en tiondel av sitt land och en halv miljon karelare blev flyktingar, men Finland är fortfarande berett att försvara det som återstår, i första hand sin självständighet. (Vad som sedan skulle följa, fortsättningskriget, var en helt annan, och moraliskt mer dubiös historia.) Många finlandssvenskar var inblandade i vinterkriget, och i ett sent stadium även drygt 8.000 svenska frivilliga. Frid över alla som, frivilligt eller påtvingat, deltog i detta krig.

När denna notering skrevs hade det varit 10-15 minusgrader en längre tid i Stockholmsområdet.