Sympati för Stig Larsson och andra svinerier

Den enda gång jag mött Stig Larsson i enrum var han trevlig och anspråkslöst sympatisk. Jag hade ringt på hans telefonsvarare – precis som Bruno K. Öijer var hans telefonnummer inte hemligt vid den här tiden – och sagt att jag ville intervjua honom för tidskriften Den Blinde Argus. Han ringde tillbaka efter någon tid och berättade att han nu hade kommit till mitt namn på sin lista (han betade av alla som ville intervjua honom i tur och ordning, oavsett om det var en stor eller liten tidning som hört av sig).

Så vi träffades och jag ställde ett antal frågor om hans poesi. Jag hade läst diktsamlingen ”Likar” och blivit imponerad av några diktsviter i den; jag tyckte att han så att säga inifrån närmade sig en upplevelse av att vara barn och undrade förstås om det var självbiografiskt, vilket han förnekade. Nå, det var en relativt intressant intervju och resultatet finns publicerat i Den Blinde Argus nr 35. Men det som slog mig var hur som helst hur mänsklig han var (varför skulle han inte ha varit det?) och att jag nog hade en del att lära mig av honom som värd. Han bodde liksom jag i en etta och vår situation var på det sättet jämförbar. Det var trivsamt att bli bjuden på gin och tonic av den store författaren, som jag inte var kritiklös inför men blev väl mottagen av som någon som åtminstone närmade sig en jämlike. Stig betraktades vid den här tiden som en stor och lite skrämmande auktoritet men privat var han inte alls sådan. Om han betett sig svinigt mot Åsa Beckman har jag ingen aning om men hon vittnar ju om det.

Jag kan bara säga om Åsa Beckman att hon som så många andra kulturskribenter under en period av sitt liv jobbade på tidskriften 80TAL/90TAL/00TAL, där hon fick rollen bland annat av att skriva refuseringsbrev till förhoppningsfulla poeter. Jag kommer ihåg en för mig ytterst pinsam episod när jag gick bredvid henne en bit på väg bort från ABF-huset där 90TAL (gissar att det här var början av 90-talet) hade haft någon slags offentlig tillställning. Jag presenterade mig för henne, hon visste vagt vem jag var, och jag berättade att hon nyligen hade refuserat mig igen men att jag tyckte det var ”en av mina bästa refuseringar”. Ja, jag hade ju fått ett personligt brev i stället för en stencilerad refusering. Hur lågt kan man sjunka i sin vilja att vara med i litterära sammanhang? Så där kröp jag aldrig för Stig, det behövdes inte.

P.S. Mina kontakter med 80TAL/90TAL är vid det här laget preskriberade, men ni ska veta att jag faktiskt fick dikter antagna av dem en gång. De dikterna försvann dock innan de hamnade i tidskriften. Ja, de kom bort helt enkelt. Jag var därför fortfarande opublicerad (fast jag hade varit med i andra sammanhang) när jag mötte Åsa Beckman som här och även senare spelade makthaverskans roll.