2010-02-02

Svensk poesi – en hotad mångfald värd att lyfta fram

Jag tror mycket skulle vara vunnet om man skaffade sig en överblick över den svenska poesins utveckling från 1970-talet och framåt. De översikter över svensk samtidspoesi som publicerats på sistone (Hanna Nordenhöks här och Jesper Olssons här) utmärks ju av ett närmast obefintligt siktdjup. Det kanske ligger i sakens natur att den marginella OEI-poesin blir totalt överrepresenterad i synfältet om man koncentrerar sig på de senaste årens utgivning. Men det finns faror i detta, en ensidighet och ett slags osynliggörande av andra traditioner, inte minst.

Läs gärna Sydsvenskans kulturredaktions panelsamtal om 00-talets kultur, om ni inte redan gjort det, och se vad de har att säga om poesin. Deltagare i samtalet är bland andra Per Svensson och Fredrik Ekelund, och så här säger faktiskt Per Svensson:

”Lyriken har aldrig varit så marginaliserad som genre som under de senaste åren. Då menar jag både läsarmarginaliserad och kritikermarginaliserad.”

Och Fredrik Ekelunds svar:

”En orsak till det är OEI. Arbetet som de gör är jättebra men det är ju nästan komiskt när dikterna blir fullständigt obegripliga. Poeter som inte skriver enligt det konceptet kan bli lite provocerade över vilket inflytande OEI har fått, trots att språkmaterialismen är ganska marginell.”

Kritikermarginaliserad är kanske inte språkmaterialismen, annars tycker jag det här samtalet har många poänger vad gäller synen på samtidspoesin. Samtalet är lite otydligt återgivet vad gäller avsändare och vem som säger vad, men det här står tydligen för Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri:

"Det är mitt ord, OEI-maffian, och det sägs med en stor dos kärlek." OEI-maffian (numera etablerat begrepp) har som bekant fått sin dos av uppmärksamhet, vilket man nästan skulle kunna tro hänger samman med många kritikers okunskap om vilka övriga poesitraditioner som existerar, eller åtminstone borde existera, parallellt.

Lyfter man blicken från 00-talets mest hyllade poesi blir i alla fall utsikten en helt annan, vi ser mer än materialismer så att säga, vi ser hela landskapet, med metaforer och metonymier! Med berättelser och poesi som vågar vara föreställande. Låt oss därför tänka oss en antologi med modern svensk poesi från perioden 1970-2000 cirka. Den skulle ge en fullständigt annorlunda bild än den nu gängse. Den skulle återge språkmaterialismen dess rätta dimensioner, som en avväg eller en gren bland många andra.

För att ge alternativ och överblick skulle en sådan antologi lämpligen börja med de poeter som debuterade på 70-talet. I en första urvalsrunda skulle vi möta bland andra: Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder, Eric Fylkeson, Roger Skjöld, Gunnar Lundkvist, Peter Lindforss, Ulf Lundell, Kristina Lugn, Eva Runefelt, Jacques Werup, Jan Östergren, Rolf Aggestam, Bengt Berg, Anne-Marie Berglund, Åsa Nelvin (troligen) och Margareta Renberg (troligen). Sedan skulle deras röster blandas med andra, något senare poeter; Katarina Frostenson (som i och för sig debuterade redan 1978 på det lilla Korpen förlag), Ann Jäderlund, Stig Larsson, Sven Thomas Nordlöf, Magnus William-Olsson, Kristoffer Leandoer, Göran Greider, Clemens Altgård, Magnus Ödmark, Johan Nordbeck, Eva-Stina Byggmästar, Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Redan så här långt ser ni att det finns en enorm spännvidd inom modern svensk poesi, vad gäller olika estetiska praktiker. Ytterligare mångfald uppnås när de sedan blandas med de ännu något senare debuterande Kennet Klemets, Petter Lindgren, Marcus Birro, Marie Lundquist, Anna Ståbi, Maria Vedin, Charlotte Orwin, Helena Eriksson, Kristian Lundberg, Catharina Gripenberg, Lars Mikael Raattamaa, Ulf Karl Olov Nilsson, Maria Gummesson och Bob Hansson… för att bara nämna några tänkbara namn. Jag tror att en sådan antologi faktiskt skulle öppna för en korsbefruktning som länge varit hämmad för att inte säga förhindrad; själva vidden av olika möjliga uttryckssätt skulle öppna för något nytt. I dag ser vi bara mer av samma; vi kan kalla det för OEI-dominans för det är vad det handlar om.

P.S. Jag älskar inte alla poeter som jag tagit med på listan härovan (även om jag har en förkärlek för ett flertal av dem) men till skillnad från språkmaterialisterna vill jag gärna bidra till att skapa en ökad mångfald inom litteraturen, vidga bilden av poesin som konstart nu i början av det litterära 10-talet.

5 kommentarer :

Lenke sa...

Per Svensson säger att lyriken som genre är marginaliserad på kultursidorna och det har han nog rätt i.
Göran Greider gjorde ett slags sammanställning av "politisk" diktning för några år sedan i "Bakom tv:n ändrades ljuset" vars dikturval jag är förtjust i.
Jag tycker att dina förslag på namn i en eventuell anotogi är alldeles utmärkt. Skulle gärna se en sådan antologi bli verklighet. Och Kristina Lugn och Eva Runefeldt skulle säkert få plats mellan Ulf Lundell och Jacques Werup.

Andreas Björsten sa...

Bra Lenke, den här listan är bara en utgångspunkt. Ett femtiotal namn vore rimligt att jobba med. Ibland glömmer man de mest självklara namnen och de du nämner kommer alldeles säkert att läggas till. Listan kommer att redigeras om successivt.

Jag vill framhålla att mitt förslag är högst seriöst, det saknas en sådan antologi, men av copyright-skäl är det förmodligen svårt för ett riktigt litet förlag att genomföra utgivningen. Weylers förlag är ju aktuella med en CD/bok-antologi svensk och finlandssvensk lyrik som sträcker sig mellan 1598-1939. (Av copyright-skäl vill man inte gå längre in i samtiden; att det är den direkta orsaken bekräftade Svante Weyler när jag frågade honom på ABF i Stockholm nyligen.) Någon samtidsantologi har inte heller getts ut sedan 1998, tror jag det var, när "15 poeter ur 90-talet" kom ut på FiB:s Lyrikklubb. Den antologin var dessutom ett statement till förmån för den då framväxande språkmaterialistiska strömningen. Dess dominans slogs så att säga fast redan på förhand av redaktörerna Maria Gummesson-Küchen och Helena Eriksson. Och det kommande decenniet blev exakt sådant, även om inte 90-talet hade varit det.

Andreas Björsten sa...

Ytterligare namn för listan är: Tommy Olofsson, Niklas Rådström, Bodil Malmsten, John Peter Gister, Boel Schenlaer och Charlotta Mannerstam. Sådär, nu har vi exakt 50 namn om jag räknat rätt (och om jag inte, i motsats till Lyrikklubbs-antologins redaktörer tar med mig själv i urvalet). Det finns förstås fler tänkbara, men här har vi någon slags "kärna" tror jag. Detta under förutsättning att det ska vara bra lyrik och olika stilar ska finnas representerade.

Andreas Björsten sa...

Willy Granqvist.

Anonym sa...

Då Svante Vejder var chef på Norstedts hade förlaget ingen lyrikutgivning. Det finns inga pengar att tjäna på lyrik. De som fått in några slantar har gjort det för att de fått betaalt för att uppträda, i teve eller på andra ställen.

Dikten bör vara fri, ges till läsaren utan krav på betalning. Det nya tekniken är lyrikens räddning. Nu kan ett flertal sajter skapas, även av ansvarstagande bokförlag, där lyrik presenteras. Både att läsa och att lyssna på (inskickade ljudfiler).

Det som motiverat p-boken har varit dess behändighet. Ett nytt medium, datorns värld, gör det bökigt att söka kulturtidskrifter och diktsamlingar med små volymer. Print-on-demand är en fälla för många. Det kostar att skapa boken och styckpriset blir högt.

Den nya e-boken får väl ses som en skapad fil där texten ordnats systemetiskt. Den gör överföringen till en läsplatta eller handdator enkel, då den ju avpassats för just detta.

Men stencilpoeternas efterträdare lägger ut sina dikter på nätet. Där kanske de inte finns att läsa på ett lika ordnat sätt som i en e-bok, men kan man via en handdator eller läsplatta komma åt dikter som lagts ut på en blogg eller en annan hemsida anser jag att de andra bokförlagen kan följa Svante Vejders utgivningspraxis.

Mvh

Dan Sondenius