Lustigt nog har DN Kultur (trots alla besparingskampanjer och neddragningar som det talas om i media) börjar göra bra kultursidor igen. Jag vet inte om det är sista rycket för avgående medarbetare, eller hur det ska uppfattas. Man har i alla fall börjat ta igen förlorad mark gentemot konkurrenten SvD, där nye kulturchefen Stefan Eklund kört fast i konsumentjournalistik blandat med hyllningar av "samtidslitteraturen" (eufemism för känslokalla men ideologiskt motiverade språkexperiment på tomgång).
I söndags hade DN två uppslag om kulturtidskrifternas situation efter regeringens kulturproposition (och uppföljande promemoria) med förslag till ändring av kulturtidskriftsbegreppet. Riskerar tidskrifter med mycket samhällsdebatt att drabbas av indragna bidrag eller inte? Frågan stöts och blöts på ett allsidigt sätt, i en genomarbetad artikel av Clas Barkman. (Det enda jag saknar är några rader om litteraturtidskrifternas - alltså inte boktidskrifter - svåra situation, men man kan inte få allt.)
Det viktigaste i artikeln kommer mot slutet, och sägs av Devrim Mari på tidskriften Arena:
"Kulturrådet fördelar knappt 20 miljoner kronor till landets samtliga kulturtidskrifter. Det är ju ingenting. Verksamheten på dessa redaktioner hålls i dag upp av ideellt arbete och pinsamt underbetalda skribenter. Nyligen har vi till och med sänkt arvodena med 20 procent för att ha råd att fortsätta komma ut. Det är en ohållbar situation. Även de alarmerande nedskärningarna på Dagens Nyheters kulturredaktion har betydelse för den här utvecklingen."
Trots dessa hot mot kultursidorna och tidskrifterna har vi alltså just nu ändå sett några dagar av ovanligt innehållsrika kultursidor på DN, vilket visar att det inte enbart handlar om ekonomi (vilka svenska tidningar har trots allt större resurser än DN?) utan i hög grad om vilja, arbete, ambitioner och angelägenhetsgrad hos medarbetarna. I söndags hade vi också Horace Engdahls Reaktionära betraktelser, i praktiken en återkomst inte bara för Horace Engdahl som aforistiker utan också för DN:s litteratursida. (Varför ingen av dessa stora artiklar/inslag i söndagens DN finns på nätet är däremot en gåta.)
Horace Engdahl verkar sannerligen ha missuppfattat bloggens roll - den är ju ett publiceringsverktyg och inget annat, med inlägg som publiceras i datumordning med det senaste högt upp. Den kan följaktligen användas till vad som helst i skrivväg, även "skolflickspladder" eller vad nu Horace Engdahl nedlåtande kallar det. Undrar om han tycker detsamma om Peter Englunds blogg?
Men i övrigt tycker jag det var uppfriskande betraktelser. Horace - och han om någon känner säkert detta inifrån - invänder mot en samhällsutveckling som jag också blivit alltmer kritiskt ifrågasättande gentemot. Nämligen det extrema ekonomiska beroende de flesta kulturmänniskor har fått gentemot staten; en stat som också har börjat formulera krav både på innehåll och utförande i kulturen:
”Regeringarna tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet, visserligen med de bästa avsikter. /.../ De flesta slag av kulturverksamhet hamnade i beroende hos anslagsgivande myndigheter”.
Helt seriöst, det här är en väldigt farlig utveckling, och här vore det läge för att citera Stig Larssons dikt "Snövit" än en gång. Det betyder också att jag är kluven till kulturtidskrifternas beroende av staten. Men man skulle kunna se det så här; om tidskrifterna fick mer pengar på ett bräde utan några uppföljande krav från staten - utom vad gäller utgivningstakt och en viss grundläggande kvalitet - skulle de bli friare att kunna utforma innehållet efter eget huvud. Friheten skulle alltså öka. Det är pengasnålheten, efter att staten först invaggat kulturvärlden i ett beroende, som gör att staten ställer så många detaljkrav just nu på tidskrifterna.
Avslutningsvis om DN Kultur; i måndags skrev Nina Björk bra i om tyckarmarknaden på kultursidorna, där man gärna får framföra sina åsikter, bara man inte går så långt att man förväntar sig någon ändring av sakförhållandena. Det anses nämligen extremt. Intressant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
1 kommentar :
Staten. Alltid denna stat. Jag ibland känna en viss trötthet när den diskuteras av kulturarbetare. Faktum är, att det aldrig någonsin i världhistorien existerat en sådan kulturpolitik som idag. Möjligheterna att göra sig hörd, skapa och nätverka är historiskt sett (och globalt sett) fantastiska. Ja, staten detaljstyr. Staten är: mesenat. Den kan ersättas, visst, men behovet av en mesenat är oundvikligt om man vill existera utanför den kapitalsitiska marknaden. Ibland får jag för mig att man från kulturhåll vill klaga - ha kakan och äta upp den. Både gå till biblioteket, publicera böcker med hjälp av kulturstöd, blogga (med hjälp av statligt sanktionerad teknik) och gosa med någon sorts urlakad blaskanarkistisk offerroll. Nä, nu får vi allt rycka upp oss. Oj, vad liberal jag låter. Skjut mig.
Love & bruices/Kim Larsson
PS Bra dikt av Stickan, men visst är den ganska gnällig också... lilla jag och stora staten typ. Buhu. DS
Skicka en kommentar