Exit Ghost - Philip Roth

"Exit Ghost".

Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roths senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter orginalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är just vad Roths roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.

Den vålnad som i Roths bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roths alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnesvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.

Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.

Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har abolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roths bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.

Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roths egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.