2010-03-07

Lyriskt underskott i kulturen

Jag kommer säkert att fortsätta vara kritisk till den där decennietidskriften, men sista numret av 00TAL, kritikernumret, tycker jag ändå är väldigt intressant. Egentligen är det ju närmast en slags antologi där ett antal etablerade författare/kritiker/konstnärer uttalar sig om kritiken som institution. En serie positionsbestämningar alltså.
Mycket av det mest intressanta sägs mellan raderna, och jag tycker ofta att artikelförfattarna inte drar de viktigaste slutsatserna som ligger implicit i det material de själva presenterar. Det är inga dunungar till skribenter det handlar om; vi får gå ganska långt tillbaka i nutidshistorien, till en helt annan politisk och litterär situation när vi läser t.ex. Arne Ruth.
Så här skriver han i artikeln ”(Går)dagens nyheter”:
”Vietnamdebatten inleddes i maj och juni 1965 med en dikt av Sara Lidman och en artikel av Lars Forssell på DN:s kultursida.” Hm, brukar inte Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” (publicerad i BLM i mars 1965) annars nämnas som det allra viktigaste incitamentet och början på en stor svensk kulturdebatt om Vietnam?

Men hur det började är egentligen ointressant för det jag här vill diskutera. Det jag vill ta upp här, är inte bara att kultursidorna möjligen har fått en svagare position och blivit mindre självständiga i förhållande till tidningen i övrigt (det är sådana frågor som Arne Ruth kretsar kring). Det jag vill säga är att en sådan utveckling som den Arne Ruth beskriver i samband med dikter om Vietnam inte längre är möjlig, och det beror inte bara på att den politiska och samhälleliga situationen i dag ser helt annorlunda ut; det beror framförallt på förändringar inom den litterära institutionen som sådan: nämligen att poesin som genre blivit så marginaliserad och att DN:s kultursida inte längre publicerar poesi. Spiken i kistan är att även BLM är nerlagd. Var finns ingången för poesin i samhällsdebatten? Var publicerar sig den poet som vet med sig att han/hon har skrivit en riktigt stark dikt som borde beröra många? (Om inte själva den strävan ses som suspekt i dag; i dag ska man hellre hålla sig inom kretsen av likar, med en likartad estetik och poesisyn. Växthusklimatet som Magnus William-Olsson en gång talade om i ”Det är för att jag har lärt mig av Homeros”.)

Under året 1974 – Vesuviusgruppens genombrottsår – publicerade sig både Bruno K. Öijer och Per-Eric Söder med starka dikter i BLM. Det var ett sätt att säga att ”vi finns, vi är en del av den svenska poesin, tyck vad ni vill”. De flesta intresserade kunde ta del av deras genombrottspoesi därför att den publicerades i den centrala tidskriften BLM (som många naturligtvis hade en hatkärlek till. ”Jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot Bonniers Litterära Magasin”, skrev Gunnar Harding 1970.) I dag finns helt enkelt ingen motsvarighet. Ingen tidskrift axlar rollen av att vara en tidskrift för en bred, litterärt intresserad publik, som publicerar recensioner, artiklar, nyskrivet, etablerade och oetablerade om vart annat. Den klassiska typen av kulturtidskrift är praktiskt taget död i Sverige, även om det finns många publikationer. 00TAL, till exempel är ju varken avantgarde eller en central tidskrift, även om de gör enstaka lyckade nummer. Den poesi de publicerar är enbart av tidskriftens utvalda debutanter, som knappast presenteras som självständiga röster.

Bruno K. Öijer har framträtt (förutom i BLM) på DN:s litteratursida (sedan länge nedlagd) med nyskrivna dikter. Han har även använt metoden att göra uppläsningar i P1 och presentera nyskrivet material i Lyrikvännen, som åtminstone dåförtiden var en central tidskrift. Vart skulle han vända sig i dag om han var en ung, kommande poet med ett starkt budskap? Finns det över huvud taget något forum? Bokutgivningen är naturligtvis oerhört viktig, men den kommer vanligtvis på ett senare stadium, och kan ta många år att förverkligas från den punkt då dikten är skriven.
Publiceras vår tids starka politiska poesi i OEI? Tillåt mig tvivla… Undantagsvis publicerar DN någon nyårsdikt, mer än så händer inte, poeterna känns i stort sett avskurna från samtalet och utbytet på kultursidorna. (Om vi inte pratar om yrkeskritiker, som också råkar vara poeter, men de är snarare en del av problemet, eftersom deras ord så lätt blir korrumperade när de försvarar sitt eget kotteris estetik i för läsaren föga transparenta recensioner.) Tomas Forser, i sin artikel ”Tyckandets olidliga lätthet” är inne på en tanke som flera före honom har luftat, nämligen att kritiken inte är vuxen vår tids teoretiskt avancerade poesi, att den inte förmår göra samtidspoesin rättvisa. Jag tror tvärtom, att en undermålig men hyllad poesi, med starka positioner på akademier och författarutbildningar, skapar en dålig kritik, därför att kritikerna inte vågar säga rent ut vad de menar, av rädsla att stöta sig med andra på inflytelserika positioner, utan liksom sveper in sina omdömen i parfymerad doft från teoriernas bijouterier.
Frågan är alltså, under rådande förhållanden: Var ska en poet publicera sig? På scenen? Eget förlag? Var finns möjligheten att nå ut för den som tror på sin poesi? Har grindvakterna blivit stendöva?

Folk tystnar. Folk går vid sidan av sedan länge. Poesin blir lidande. Poesin kommer att överleva, men det här är en järnålder för den som brinner för dikten som uttrycksmedel.

2 kommentarer :

Jakob Simonson sa...

Mycket bra skrivet Andreas! Jag är imponerad av din ihärdighet och din välformulerade kritik.
Som du vet har jag själv slutat med det litterära opinionsarbetet för att det slukade för mycket tid och kraft, och håller mig i dag till att skriva poesi och prosa vid sidan av det dagliga arbetet på tidningsredaktionen.
Manusen lever sina egna liv som ett eget, opublicerat, författarskap som cirkulerar i vänkretsen...
Men dina ord får en tanke att växa: vi måste bygga upp något nytt. Några frågor som på tyska börjar med W infinner sig: Wie, wo, wann, wer?

Andreas Björsten sa...

Hej Jakob, skulle du inte ge ut bloggdebatten som du var inblandad i 2005 i bokform?
- Bara en påminnelse.
Jag vet inte hur man ska bygga upp något nytt, samtidigt som jag ändå själv försöker. Goda krafter, som jag ser det är: Komma med Black Island Books, Aorta med Carl Forsbergs bokförlag, Bokförlaget Titel (mitt och Mats Barrdunges bokförlag), Romantiska Förbundet med Aurora, som jag själv jobbar med. Fyll gärna på! De ekonomiska resurserna är små på den här sidan.