En dåres tal - om rövslickarkulturen

Jeg komme her from Usbekistan. Nu jeg vara insläppt svenska konstliv, med min knivar från gamal bytradition. Alla tycka vackra. Ingen shoppa. Men nu jeg forstå ganska att det vara andre saker gälla her. Plast först. Sen vara idéerna, som jeg prata svenske konstnerer om. Det vara så, man tänka vara viktig: "gränsoferskridande" er bra, "gender", också mikkett fint vara "genderbender". Jeg tycka vackra ord, ingen schlump. Också vara mikket man kalla "relationell kontens". Två flickor dricka kaffe på café, samma bord, vara "relationell kontens". Eller konst?
Jeg tycka flickor dricka bättre kaffe hemma; vara mer relationell?
Jeg inte forstå. I Usbekistan vi ha relationer hemma, många, och ingen video titta våra kontinens.

Nu jeg forstå jeg vara "mangkulturellen". Det fint ockkså. Men ingen penger. Penger komme till någon man kallar "snakkis". Alla prata fort, alla relationell, ingen inkontinens, bara kontinens. Konst her vara mikket dyktig, alltid veta svar fort. Lyfta finger, känna vinden. Många jeg hör opprepa fina floskler som stanna lite her och der, fort. Så jeg sitta runt med månge svensker, höra reppetera deras tankar. Som andra haft. Det ligga luften. Det passa overallt.

Någon jeg mötte her, sa till mig; "slicka röv" det vara bästa utbildning. Man komma mycket fram utan egna tankar, bara glida. Arbetsloshet, ingen köppa konst. Men det kan finnas platser tomma, efter den menniskan som inte slickade röven. Efter den menniskan som trodde på nogonting ingen sagt förut. Efter den menniskan som inte boja ryggen för overklig dumheter, och anpassning gryppen först.

Jeg göra min knivar, lugn och ro. På auktion man ropa gamla grejer höga priser. Min knivar inte vara så gamla som plast och glas från 60-talet. Det man prata mikket. Man mikket återanvenda her. Nu man återanvende hela psykedellisk kunsten. Det vara fint. Gamla former, otrykken från menniskan som verklig levede i den tiden, bra att ta, ner man inte har kvar från något egit.