Bättre texter, bättre essäer – om pengar kan åstadkomma det

Hur mår den svenska essäistiken?
Inte så bra, tror jag. Man kan inte säga att essän som genre får speciellt mycket uppmärksamhet eller att skribenterna får någon större uppmuntran. Den essäfond [OBS! pdf-fil] som instiftades 2003 av FSK och landets Tidskriftsverkstäder har sedan en tid tillbaka lagts på is. Priset för årets bästa essä hann delas ut några gånger, men 2006 ansåg juryn att det inte fanns något tillräckligt bra bidrag att belöna och sedan 2008 har essäpriset över huvud taget inte hörts av. Pristagarna hittills har varit Karolina Ramqvist, Sara Stridsberg, Mustafa Can och Håkan Sandell.
Priset var på 5.000 kr, men mest gällde det äran förstås. (Dessutom gav det lite uppmärksamhet åt kulturtidskrifterna, där essän skulle vara publicerad.)
I Finland har man ett annat pris, som är speciellt riktat mot essäer, Arvid Mörne-priset, där förstapriset är på 4.000 euro. (Ett andrapris på 3.000 euro och tredjepris på 2.000 euro är inte heller fy skam.) Det är fritt fram att skicka in bidrag för alla hågade som skriver på svenska språket. Det skulle jag själv se som en stor uppmuntran. Det vinnande bidraget publiceras i någon av de finlandssvenska kulturtidskrifterna Ad Lucem, Astra Nova, Finsk Tidskrift, Horisont, Ikaros, Ny Tid och Nya Argus, allt efter skribentens val.

Någon liknande tävling har väl inte förekommit på rikssvensk botten sedan Humanistiska Föreningen vid Stockholms universitet i samarbete med Tidskriften Känguru 1997 hade en essätävling där priset var 10.000 kronor. Jag minns att jag gärna ville delta, men i stället skrev jag ett kåseri om en ung man som filosoferade kring en fluga. (Enligt Montaigne kunde en essä ta sin utgångspunkt i vad som helst omkring en, som t.ex. en fluga.) Utvikningarna och avvikelserna från ämnet utgjorde sedan essän, enligt Montaigne. En vacker tanke. Mitt kåseri publicerades på DN:s Namn och Nytt-sida och inbringade mig en tusenlapp om jag minns rätt.