Raderna; Bukowski och en tekopp

Jag vet inte om statusen på den lilla pocketbok jag har vid sängen ska betraktas som ett uttryck för statusen på våra nedskärningsbibliotek. Det är en novellsamling av Charles Bukowski. En fläck av brunfärgat vatten har brett ut sig som ett syndrom över de femtio sista sidorna. En halv tekopp, tänker jag. Mycket kan man skylla Moderaterna för, men inte att ha spillt ut den här tekoppen. Spillandet passar däremot på ett egendomligt sätt ihop med Bukowski. En generös vårdslöshet, som plötsligt kan bli så sorglig, att man vet att det inte precis var en tekopp som rann över alla bräddar.
___________________________________

"Över hela Amerika stirrade fyllerister på väggarna och hade till slut givit upp. Man behövde inte vara ett fyllo för att göra sig illa, för att knäckas av en kvinna, men man kunde göra sig så illa att man blev ett fyllo. Kanske tänkte man ett tag, särskilt när man var ung, att lyckan var med en, och ibland var den det. Men det fanns alla möjliga sorters lagar och genomsnittliga sanningar i funktion som man inte visste något om, även när man hade för sig att det gick bra för en. Någon kväll, någon varm torsdagskväll om sommaren, var det man själv som blev ett fyllo, man själv var ensam därute i ett billigt hyresrum, och hur många gånger man än hade varit därute förut, så hjälpte inte det, det gjorde det bara värre eftersom man hade börjat tro att man aldrig mer skulle behöva se ett sånt läge i ögonen. Det enda man kunde göra var att tända en cigarett till, hälla upp ännu en drink, leta på de flagnande tapeterna efter läppar och ögon. Vad män och kvinnor gjorde varandra var bortom all fattningsförmåga"

Ur: Badkarsmusik
i översättning av Einar Heckscher