Arbetarpoesin lever!

Den känns lite feltajmad, Pontus Dahlmans artikel Rapport från en laptop i senaste numret av Vi Läser.

Ingressen gör följande påstående:
”Medan arbetarförfattarna förr skrev om slavliknande kroppsarbete, dominerar andra miljöer i dag: Pr-byrå, advokatkontor, glassigt månadsmagasin.”
Pontus Dahlman uppmärksammar några romaner från de senaste åren, några av dem helt nyutkomna, som inte utspelas i ”traditionell arbetarmiljö”, men som ändå kan kallas för arbetsplatsskildringar. Det är böcker av Mattias Ronge, Anette Kindahl, Malin Persson Giolito, Hans Koppel, Diana Janse och Johan Kling.

Visst finns det en sådan trend, om det är rätt ord, en inriktning mot dokumentarism och berättelser från tidigare oskildrade miljöer, i det här fallet åt det glassiga hållet alltså. Men det är ju ändå fåtalet mer traditionella arbetarskildringar som lyser och skimrar!

”Yarden”, som kom i fjol, är fortfarande en av de mest uppmärksammade och omtalade svenska romanerna, med all rätt.
Pontus Dahlman nämner även den i sin artikel, men gör följande påstående: ”/…/ Kristian Lundbergs Yarden (2009) visar upp något som många nog helst vill gömma undan: hur människor i en klass långt under arbetarklassen utnyttjas och slits ut för en timlön som ingen kan leva på, i den moderna hamnmiljö där författaren själv ofrivilligt arbetade en tid.”

Det där är inte riktigt sant, Kristian Lundberg skildrar moderna proletärer, men det är inget främmande (i alla fall inte för mig) i deras livsvillkor, det är en skildring av icke yrkeskvalificerade arbetares vardag (samt en huvudperson som lever med såriga barndomsminnen som allt mer tränger sig på under bokens gång). De timanställda lever så i Sverige i dag, på många håll; Kristian Lundberg arbetade ju inte ens ofrivilligt där, om jag förstår rätt, utan han hoppade på en försörjningsmöjlighet som erbjöd sig.

”Hamnsjåarskildring”, kallar Pontus Dahlman även Yarden, och man undrar om han egentligen läst boken. Artikeln fokuserar annars, som sagt, på helt andra yrkesmiljöer. ”Medelklassens revolt mot den traditionella arbetarromanen?" frågar man sig till och med i en tillspetsad formulering. De korta intervjuer som Vi Läser publicerar på sin hemsida som smakprov säger ju en hel del om det.

Men om ”Yarden” vore det enda tecknet vore det kanske inte värt att skriva ännu ett blogginlägg om arbetarskildringens återkomst. Inte heller om vi skulle fördjupa oss i Johan Jönson som arbetarpoet (det rör sig ändå om ganska få sidor i hans åttahundrasidiga ”Efter arbetsschema”). Vi har framförallt en ny diktsamling att beakta, Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, som nyligen har utkommit på det lilla men engagerade Kata förlag.

Jenny Wrangborg har (med tanke på sin unga ålder) varit uppmärksammad rätt länge redan inom arbetarrörelsen som en ung, kommande poet med politiskt budskap. Det har skrivits om henne i lokaltidningar och fackförbundspress. Hon har också läst dikter på socialdemokraternas 1:a majfirande och medverkat i antologin Snart går vi utan er – brev till socialdemokraterna. På senare tid har Göran Greider nämnt hennes namn i offentliga sammanhang, i SVT:s Babel och i en dikt i tidningen City.

Ändå är hennes bok ”Kallskänken” svår att få tag i, förlaget har distributionsproblem som så många andra. Säkrast beställs den direkt från Jenny Wrangborgs egen hemsida.

Nu har boken börjat få recensioner i stora dagstidningar, först ut G-P, och det blir tydligt för mig att recensenterna hittills är positiva, samtidigt som det är uppenbart att de inte är vana vid den här typen av poesi, en som talar klarspråk och verkligen vill kommunicera. De letar efter något som inte finns där, och undrar om det här ändå inte är alltför enkelt. ”Stilistiskt sorterar jag under ett annat tak. Där Wrangborg aldrig lämnar sin dikt utan den där sista summerande lite didaktiska slutklämmen, skulle jag ha litat mer på raderna som föregår, på att gestaltningen i dem öppnar för en skarpare läsart utan slutkläm/ pamflett.” Osv. Också Fria Tidningen är inne på ett liknande spår.

Jag skulle vilja påstå att de som har den typen av anmärkningar i grunden har fel. Min mening är att det är enormt svårt att skriva så enkelt som Jenny Wrangborg och samtidigt ändå knappt ha med ett onödigt ord. Det finns enstaka dikter med kampinriktning som jag tycker kan bli lätt bombastiska (revolutionsromantik), med det är två-tre dikter av drygt femtio, och inte ens dem vill jag vara utan. Uppmaningar till kollektiv kamp och att hålla huvudet högt behövs i den här tidsandan, och som en kontrast till den uppgivna stämningen bland arbetarna i ”Yarden” (solidariten har de dock gemensamt). Skillnaden mot den tryckta stämningen i ”Yarden” beror säkert till stor del på att det i ”Kallskänken” handlar om ett kollektiv med yrkeskunskap och –stolthet, och med ganska hög fackanslutning. Det gör att de kan stå sig lite bättre gentemot arbetsgivarna, men även här finns risken för plötsliga avsked och t.o.m. svartlistning från arbetsplatserna.

Men poesi är ändå ingen kollektiv konstart, utan handlar om individens existentiella upplevelser? Ja, det gör det, också, i ”Kallskänken”. Författaren träder fram som individ, men det handlar också om de många som hon vill ge röst. Hon ger dem röst i situationer där det händer något, hon skildrar peripetier, brytningar. Stilistiskt kan det faktiskt påminna om Edgar Lee Masters lite bortglömda storverk ”Spoon River”, som handlar om ett antal (döda) människor som minns avgörande händelser i sitt liv, på ett konstnärligt avklarnat sätt.

”Kallskänken” är den bästa debutdiktsamling som kommit på många år, så oerhört mycket bättre, rent konstnärligt, än till exempel Helena Österlunds hyllade debutbok ”Ordet och färgerna”, som för mig är tämligen monoton systemdiktning. (Här hyllar Athena Farrokhzad denna vårens enda poesidebutant på storförlagen, och här Anna Hallberg.)

Många av Jenny Wrangborgs dikter är för mig omedelbara klassiker. Här dikten Beslutet:

”det var bara i dånet från fläktarna i kylrummet
som vi kunde vara säkra på att ingen hörde vad vi sa
där satsade vi pengar på vem som skulle säga upp sig först
skvallrade om vem som låg med vem

det var det enda stället vi visste säkert att
orden inte skulle nå fel öron

i tvågradig kyla
bland äggkartonger och tomatlådor
kom vi överens om att inte jobba
ifall vi inte fick ut vår
övertidsersättning”

Det är poesi i sak, för att tala med Almqvist.

Uppdatering: Jenny Tunedals recension i Aftonbladet bekräftar allt jag skrivit här ovan.