Nu har jag kommit på varför jag skriver så sällan här på bloggen: Jag tycker det är läskigt. Bloggande är rätt personligt; man häver gärna ur sig något halvgenomtänkt och spontant och så kastar man ut det till ett gäng läsare som man inte vet så mycket om. Vänner eller fiender, roade eller kritiska, förlåtande eller dömande – man har ingen aning, det är bara några få man känner till.Ja, alltså, det är kommentarsfunktionen som är skrämmande. Det är som om jag alltid väntar mig någon form av lömska påhopp där. Konstigt nog, för de flesta kommentarer vi får på den här bloggen är från välvilliga, eller roliga, eller helt enkelt diskussionslystna läsare, men någonstans i något halvt omedvetet hörn inom mig inbillar jag mig ändå att det lurar krokodiler i vassen, vasstandade bestar som bara ligger där och väntar på att hugga till.
Några av de otäckaste skräckfilmer jag har sett – och jag har sett en del – har varit de där mördaren/förföljaren/ondskan är osynlig och/eller oåtkomlig för förnuft och resonemang. Där offret aldrig får minsta chans att diskutera. Där bara ett öga skymtar fram, en skugga i mörkret, en rörelse eller ett obegripligt spår. Det blir lite av samma känsla med anonyma kommentarer. Vem döljer sig bakom orden egentligen? En ansiktslös fiende som vill en illa? Eller till och med någon man känner som inte vill träda fram?
Jag vet inte riktigt var de här obehagskänslorna inför bloggandet började, om jag alltid har känt så här eller om det är små hugg här och var som har byggts upp till någon sorts fobi. För det handlar ju inte bara om mig och Argus; jag läser ganska många bloggar och har deltagit i en del debatter på olika håll. Ett riktigt praktexempel på kuslig figur var i alla fall den halvanonyma signaturen P som brukade härja på Malte Perssons blogg förr i världen. I min privata bloggskräckfilmsvärld är han lite som roboten i Hardware – en mördarmaskin som bygger ihop sig själv av metallskrot och kallt och metodiskt slaktar allt som liknar mänskligt liv.
7 kommentarer :
Jag kan förstå hur du menar, Helena. Fast personligen ser jag bloggandet mer som en publicistik som måste fortsätta, ungefär som en journalist (åtminstone förr i tiden!) kände att tidningen måste komma ut. Mediet är inte det allra mest väsentliga. I såna fall är Facebook nog läskigare för mig.
- Vad gäller en sådan som signaturen P., tja, jag uppfattade honom mer som nån slags spökgestalt än som en levande människa; hopbygge, som du är inne på.
Jag kanske kan jobba på den där rädslan, jag vet inte ... Men varför tycker du Facebook är läskigare, där vet man ju hela tiden vilka man har att göra med?
Jag drabbades nog också någon gång av P, och det kusliga var väl också det att han/hon/det var så personlig i sina attacker. Men jag har på min egen blogg egentligen väldigt sällan drabbats av trollen. Fast visst är det läskigt: ganska många kommentarer på min blogg bernur är anonyma, och jag gillar det inte riktigt. När jag själv kommenterar någonstans har jag inget emot att göra det under mitt eget namn - jag står för det jag säger, och om jag inte står för det, då säger jag det inte ...
Fast jag tycker inte att det är någon anledning att skriva mer sällan, att man funderar på kommentatorerna.
Jag tror det ingick i P:s debatteknik att förolämpa folk; han tyckte det var en fin sport eftersom redan de gamla grekerna ... etc. Fast det blev ju inte roligare för det.
Kommentarer kan ju samtidigt vara väldigt kul, så det är synd att de där anonyma filurerna ska behöva ge en ångest. Det är nästan så att man blir lite nyfiken också. ovanpå allt. Hur ser de ut, vad är de för sort, de där typerna som häver ur sig otidigheter och inte ens vågar stå för det?
Helena: P är född sån bara, han kan inte hjälpa det. Men jag vet fler som reagerat som du. I själva verket är han ungefär motsatsen till det intryck han ger.
För att återknyta till trådens början: Helena, jag vet inte om Facebook är läskigare egentligen. Men det är väldigt snabbt och skvallrigt, på gott och ont. Mycket av det som skrivs är inte så genomtänkt. Men det är väl också en del av charmen. (Sen finns det en del riktigt elaka och otäcka trådar också, där offentliga personer säger sådant som de aldrig skulle stå för i offentligheten, men det vet jag inte om man ska lasta fb för egentligen.)
Elaka, anonyma personangrepp på bloggen är bland det värsta, det håller jag med om. Men vi har väl varit relativt förskonade ändå. Det är beigt att som Malte Persson stänga ner kommentarsfunktionen helt, då tappar ju bloggen en viktig del av sin funktion, eller har jag fel? Läser folk Malte längre, nu när han gjort sig helt oanträffbar? Feedback är fint. Avigsidorna får man nog godta, sen finns det säkert extremfall där situationen blir ohållbar på grund av ett flöde anonyma kommentarer och pilar, men där är vi ju inte riktigt.
Det var synd att Malte Persson stängde av kommentarerna, men jag förstår varför han gjorde det. Errata har blivit som en öken av radioaktivt damm, för att fortsätta på min tidigare liknelse ...
Skicka en kommentar