Det revolutionerande med Helena Loofts bok "Brusa högre lilla å" är ju att hon kallar sig språkmaterialist, som första och kanske enda (?) frivilliga att ingå i denna rörelse.
Boken som sådan är ju närmast en konkretistisk diktsamling, som jag skrivit i kommentarerna till presentationen av hennes bok på bloggen.
Inramningen omkring hennes bok förvandlar den dock även till konceptkonst, vilket är i linje med den nuvarande språkmaterialismen. Mottagandet av "Brusa högre lilla å", bland annat på Axess-bloggen förvandlar den till språkmaterialism, vill jag påstå, enligt Lars Vilks institutionella konstbegrepp.
Men är Helena Looft verkligen den enda språkmaterialisten? Att döma av Tommy Olofssons fina minnestext om Bengt Emil Johnson finns det åtminstone några stycken till:
”När en yngre generation blev konkretister och av förnyelsebegär började kalla sig språkmaterialister var Bengt Emil Johnson inte längre med på den båten.”
Jag har knappast mött dessa som börjat kalla sig språkmaterialister tidigare, men förvisso kan det ha förekommit. En extremt motvillig gruppering rör det sig i varje fall om. Här börjar vi närma oss en filosofisk fråga om ords innebörd. Finns språkmaterialismen utöver Helena Loofts diktsamling? Ja, självklart, om det ska vara någon mening med att diskutera litterära inriktningar.
”Fyrtiotalisterna” accepterade den benämningen på sig själva. Fosforisterna – det vill säga de unga svenska romantikerna under början av 1800-talet – godtog och bejakade så småningom denna benämning, som ursprungligen var negativt menad. (Den utgick naturligtvis från att de hade tidskriften Phosphoros.)
Endast kretsen kring OEI accepterar ingen benämning över huvud taget. Är inte det lite märkligt? På vilket sätt ska de omskrivas? En igenkännbar gruppering med en viss – visserligen vid det här laget relativt mångfacetterad – estetik rör det sig om. Wikipedia accepterar benämningen språkmaterialism, även om dess beskrivning av språkmaterialismdebatten inte är invändningsfri (den är väldigt ofullständig). Som synes bryr sig Wikipedia-artikeln inte om att nämna kopplingen till konkretismen utan påbörjar historieskrivningen med 1970-talets språkpoesi, ändå är artikeln inte felaktig.
Maktspel bakom en brusvägg. Det är också språkmaterialism.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
14 kommentarer :
Tack, Björsten, för en intressant & mycket skarpsinnig sammanfattning av den teoretiskt-semantiska topografin runt Loofts bok "Brusa högre lilla å". Vad gäller definierandet av boken som konkretistisk, vill jag påstå att Din tolkning är möjlig, men inte alls självklar. Språkmaterialismen & konkretismen är nära nära syskon, & de mest radikala projekten från Dina gamla OEI-antagonister kan även de definieras som konkretism (ja jag vet att jag upprepar mig). Men jag vill samtidigt göra tydligt att jag uppskattar Ditt senaste inlägg väldigt mycket. Du är en driven skribent & teoretiker, som ofta är påfallande snabb i vändningarna. Jag håller inte alltid med Dig, men uppskattar alltid Din närvaro i kultursfären.
Kim Larsson
Åren 2002-2006 ungefär, när debatten fördes öppet på bloggar som otidskrift och min egen Childe Jakob, hade språkmaterialisterna åtminstone ambitioner. Det handlade om att förändra språket, kommunikationen och samhället. Åtminstone Martina Lowden och Anna Hallberg (och troligen fler Language-författare under pseudonym) var aktiva på litterära bloggar och diskuterade sina och andras program.
Även i tidskrifterna fanns en livlig diskussion. Först ut var Lyrikvännen under Boel Schenlaers redaktörskap, som förhöll sig kritisk till den alltmer dominerande poetiska riktningen, och fick oproportionerligt med stryk för denna ståndpunkt.
När Lars Mikael Raattamaa bröt ner språket till ett brus i boken Politiskt våld motiverades det i ett OEI-nummer från 2005 (?) av att bruset är den enda källan till nya mönster, den obegriplighet ur vilken vi måste konstruera vår framtid. "Ordkommunism" har Rattamaa kallat det, och menade med Anna Hallberg att den traditionella kommunikationen bygger upp hierarkier som det ordlösa bruset bryter ner.
Den här öppenheten kan jag sakna i dag.
Även om jag tycker att deras inställning var helt verklighets- och publikfrämmande var det åtminstone en ståndpunkt att försvara eller angripa.
Nu verkar de här författarna inte vilja kännas vid några ambitioner överhuvud taget, det har varit väldigt tyst om dem i litteraturdebatten i flera år. Efter sig har de lämnat ett tomrum som det är dags att fylla.
Andreas, OEI:arna vill ju inte sortera in sig själva i något fack och det är väl bara att acceptera. I Rickard Erikssons intervju på tidskrift.nu säger Jonas (J) Magnusson och Anders Lundberg att OEI "kan betraktas som ett forskningsprojekt som undersöker olika estetiska teknologier inom språket och konsten. Vi har blivit beskyllda för att vara elitistiska, men själva betraktar vi oss snarare som ett demokratiskt organ för alla möjliga textsammanhang."
Och Jakob, "språkmaterialisterna", det är jag!
Utan citationstecken.
Jakob, jag tror du har tidigarelagt debatten med något år. Annars stämmer det.
Helena; det finns en gräns där oviljan att placeras i fack går över till ren manipulation av historieskrivningen. När OEI-redaktören, litteraturforskaren och SvD-skribenten Jesper Olsson sammanfattar det gångna decenniet nämner han sex OEI:are men inte tidskriften OEI (som ju är den sammanbindande länken och som skymtar bakom en del av hans resonemang). Han passar också på att karikera språkmaterialismens kritiker. Läs gärna om artikeln, det är en så partisk bild att den gränsar till historiemanipulation, och ingen (utom bloggare) ifrågasätter det.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/tio-fascinerande-ar-for-poesin_3978593.svd
Oavsett hur man ser på Jesper Olssons sammanfattning så tycker jag att det handlar om två olika saker. Man blir väl inte mindre manipulativ eller partisk av att befinna sig i ett fack?
Jag menar så här (kanske uttryckte jag mig otydligt) att Jesper Olsson som själv är litteraturforskare vill påverka den så att säga litteraturhistoriska domen över 00-talet. Åtminstone måste han vara medveten om att såna här sammanfattningar - de görs inte speciellt ofta - gärna får den funktionen.
Han räknar upp framförallt poeter som står honom själv väldigt nära, han låtsas inte om att de är knutna till en och samma tidskrift. Han låtsas över huvud taget inte om hela problematiken med att i huvudsak en enda litterär strömning har dominerat, utan framställer den som enormt diversifierad.
Och om man inte namnger en strömning får man inte heller redskapen för att diskutera den. Det är därför jag menar att det är något av ett manipulativt maktspel, hur ledande företrädare (de ser sig säkerligen inte som det) för språkmaterialismen inte låtsas om att de har något gemensamt.
Okej, jag förstår hur du menar. Även om jag också tror att det handlar om olika syn på verkligheten. Jesper Olsson kanske faktiskt ser det du kallar "enda litterär strömning" som någonting enormt diversifierat.
Och så får du sluta upp med att skriva sådant som "ledande företrädare för språkmaterialismen" hädanefter. Jag kommer alltid med en dåres envishet att hoppa in och hävda att det är jag som är det!
"Jag hoppas dessutom att fler författare ska våga ägna sig åt långsökta associationer, högspänt språk och stilistiskt svaj."
Who says?
Da very materialistic Looft.
Mjau mjau, alltså.
Oaktat påståendet att ingen annan någonsin velat kännas vid etiketten det allra minsta -- vid poetryslam-SM i Uppsala i år inledde jag Dödsstjärnans framträdande (det de allra första orden, till och med) med att presentera mig som språkmaterialism. Helena Looft är alltså, som minst, den andra språkmaterialisten.
Finemangs! Skriver du under på manifestet?
"[P]resentera mig som språkmaterialism..." Det var ju en kul metonymi. Manifestet finner jag obegripligt.
Skicka en kommentar