DN:s omvändelse under galgen

DN Kultur har börjat publicera dikter igen med en viss regelbundenhet. Det var väl ungefär femton år sedan sist! Man kan lugnt kalla det för en omvändelse under galgen; varför ha en lång debatt om poesi om företeelsen som sådan inte tål offentlighetens ljus? Nya kulturchefen Björn Wiman verkar alltså ha bestämt att det är tillåtet att publicera poesi igen. Om inte annat underlättar det ju publikens orientering och bedömning av de olika litterära stilar som i dag kallas poesi. (De som yrkesmässigt sysslar med litteratur får ju gratis tillgång till alla verk, vilket ger dem en helt annan utgångspunkt vid bedömningen. Säkert tenderar man att bli mer generös i sina omdömen mot också dålig poesi så vida man slipper betala för den.)

Visserligen rör det sig – kanske med något undantag – om smakprov ur diktsamlingar som till hösten kommer ut på Bonnieranknutna förlag. Men det är ändå lovvärt och intressant, och det täcker över en del av alla de försummelser man gjort sig skyldig till på området. Hittills har man bland annat publicerat dikter av Anna Hallberg, Magnus William-Olsson, Marie Lundquist och Ulf Karl Olov Nilsson (varumärket UKON). Självklart finns inget av det på nätet! Det börjar bli ett problem i svensk kulturdebatt att DN Kultur lägger ut allt mindre på nätet; många tror ju numera att det som saknas på nätet över huvud taget inte har publicerats. Men här måste man vara uppmärksam och gå till tidningsarkiven (som i många fall redan är nerlagda; DN:s eget till exempel.)

UKON:s dikt ”Standardmodellen” i lördagens DN bekräftar allt jag skrev i det här inlägget om hur dagens svenska lyrik ter sig. Det rör sig i allt högre grad om prosaanteckningar eller konceptkonst. I UKON:s fall en kombination av bägge två. Prosalyrik skriver väl vare sig UKON, Beata Berggren eller Johan Jönson, för att ta några nu aktuella namn. Aloysius Bertrand och Baudelaire skrev prosalyrik, en genre med helt andra särdrag.