Johan Jönson på väg ut ur språkmaterialismen - en felaktig läsning av "Livdikt"

Femton år av ”språkmaterialism” har praktiskt taget destruerat, atomiserat, den svenska poesin. Om OEI vid starten 1999 hade målsättningen att förstöra den traditionella svenska poesin så har de faktiskt till stor del lyckats. Det betyder inte att det saknas intressanta författarskap. Bara det att överlevarna inte är speciellt lyriska. Ofta håller de på med något helt annat. Den svenska poesin – den som överlevt, eller som får komma ut – drar i dag åt två håll; dels åt prosaanteckningen, dels åt konceptkonsten. Ibland sammanfaller dessa tendenser i samma författarskap.

Johan Jönson är ett intressant exempel, en av de bättre författarna som kommit ut ur den språkmaterialistiska vågen (de är inte speciellt många som förmår upprätthålla intresset, enligt mig). ”Livdikt” känns som hans självständighetsförklaring, en väg ut ur det teoribaserade språkarbete som kommit att kallas språkmaterialism. Jag gillar redan titeln, Livdikt, det påminner mig om min aforism ur Muntliga dikter: ”Poesi är en korsning mellan liv och dikt”. Man förstår att det rör sig om en slags dikt där allt går att kasta in, där gränserna mellan liv och dikt faller samman; hos Johan Jönson blir det lätt till en slags hyperbeläst hybridform. Korsande utsagor på olika nivåer. Det är i alla fall vad jag trots allt väntar mig.

Men Livdikt är intressantare än så, visar det sig. Johan Jönson förhåller sig här lite friare till den beläsenhet han otvivelaktigt har, tar lättare på alla dessa teorier om språk, litteratur och samhälle som florerar under olika epoker. I stället tränger han igenom till ett eget skrivande, något annat är väl oundvikligt med den position nära samhällsbottnen som skrivarjaget i ”Livdikt” markerar att han befinner sig i. Det blir till ett slags bokslut samtidigt som att det är en ny öppning i författarskapet.

Detta sagt; det rör sig naturligtvis om ett grafomaniskt projekt. Liksom förra boken, Efter arbetsschema, är den över 700 sidor tjock. De inledande prosaanteckningarna sträcker ut sig, sida efter sida, ibland går det tomgång mer eller mindre flera hundra sidor i sträck! Men de bra partierna är nog flera än i Efter arbetsschema, samtidigt som de riktiga höjdpunkterna (arbetsplatsskildringarna) å andra sidan kanske är färre. Jaget i Livdikt är arbetslöst och utfattigt. Man kan lugnt säga att det hyser agg mot delar av sin omgivning, och här finns faktiskt de bästa formuleringarna. Jag citerar en del så ni vet vilken slags bok ni har att vänta er. En genomskådande blick som inte har mycket att förlora längre, socialt eller materiellt. Kompakta textblock som bryts upp i ett tilltal. Fasaden har fallit.

”Ja. Högutbildade kunder. Ingenting mer. Men med en suverän självuppfattning, och som verkligen kan betala för sig. Därför förväntar de sig och kräver omfattande service. Av butiksbiträden, hantverkare, vårdpersonal, dagispersonal, skola, lärare, omsorgspersonal, barnflickor, städarna i deras hem, böcker, kultursidor, politiker, polis, servitriser. Hela moderatstaden domineras och vektoriseras av detta.”
(s. 55)

”privatiseringen, den kapitalockulta exproprieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet. Och så blir vi av med slöddret i området också, säger han. Jag skriver in honom i min poetiska dödslista”
(s. 326)

”den och den, på den eller den större tidningen, är en väldigt korkad läsare, det tycker jag också, när folk på uppläsningstillställningar frågar mig. De verkar förresten väldigt upptagna av positioneringsfrågor, pratar ofta om recensioner, kritiker, namn. Är jag också det? Kanske har jag blivit det, för att ställa mig in hos uppläsningspubliken och kollegorna, för att poesin nästan bara tar sig ut där, i den begränsningen”
(s. 320)

”kollegorna främmande för mig. De kommer från andra platser, ja, som planeter. Påfallande många svårt självupptagna, besserwisseraktiga, påtagligt och klasspecifikt rädda för att tappa ansiktet. Noterar att samtliga, med självklarhet, tycks ha studerat på universitet, och tar för givet att alla andra också gjort det. Som om litteraturvetenskapen var en överlägsen doxa, snarare än ännu en ungdomligt formad identitet, som en gothstil som inte släpper taget, och inte mycket mer”
(s. 340 f.)

Dessa noteringar börjar närma sig sanningsenliga och slående formulerade utsagor (finns det någon sanning? Ja, det gör det nog.) Hoppas att en del av det också är självkritik.