Skrivarstadium – gå direkt i poeternas fängelse

Det första stadiet för en ung poet är ofta att skriva om det mest närliggande; känslomässiga explosioner, förtvivlan, förälskelser, grubbel över livet och döden. Den som har ambitionen att bli publicerad och så småningom börjar skicka in sina dikter till förlag och tidskrifter lär sig snart att den sortens skrivande inte är accepterat, inte har någon hög status. Det betraktas som terapiskrivande, inte ett konstnärligt skrivande. Nej, den som vill bli publicerad måste i stället närma sig stadium

två, som är det mer medvetna skrivandet, vilket i hög grad bygger på att man anammar distanseringseffekter, knep i skrivandet, sätt att dölja jagets röst. I dag lär skrivarkurser ut allt detta, hur man ska bearbeta språket på olika sätt, stryka undertexten, ta bort småorden och dölja det känslomässiga sammanhanget, experimentera och fragmentarisera, post-producera, klippa ut och konceptualisera. Poeten tappar ofta sitt eget språk på vägen – liksom sin personliga drivkraft – men det må vara hänt verkar förlagen och skrivarkurslärarna resonera. Bara vi får en professionell skrivarkader!

Ofta stannar det vid detta. Stadium två representerar nästan alltid medelklassens värderingar, begränsningar och fördomar. De som uppehåller sig länge på den nivån (universitetsutbildningar uppmanar till det) riskerar att bli fast i ”huvudet”, börja skriva på ett förväntat sätt, reproducera normer. Så är till exempel den främsta normen inom lyriken just nu, att ”bryta mot genreförväntningar” och skriva allt utom traditionell dikt. Då är det exakt så de väluppfostrade skrivarkurseleverna skriver. Hemskt, men sant.

Så har vi då stadium tre, få når dit och förlagen verkar närmast varna en för det. Bara några få gamla mästare får i dag ägna sig åt den typen av poesi, men var lugna, snart har de dött ut, de som förmår med några få välvalda inspirerade rader sätta en oförglömlig bild av människans livsvillkor på papperet, nå ut och beröra. Ragnar Thoursie var en av dem – speciellt på äldre dagar. Återväxten, den glesa, är skrämmande låg. De inflytelserika kulturtyckarna tror att det är oprofessionellt att skriva enkelt. Motsatsen är fallet. De förstår helt enkelt inte förvandlingens konst. De förmår inte se att stadium ett återkommer i ny gestalt, det subjektiva talar nu mänsklighetens språk.