Kristian Lundberg recenserade Helena Loofts bok ”Brusa högre lilla å” i onsdagens (25/8) upplaga av Aftonbladet.
Eller vad var det han gjorde egentligen? Han kommenterade fem-sex år av poesidebatt med Helena Loofts bok som utgångspunkt. Eftersom den korta artikeln inte ligger på nätet (när slutade tidningarna att lägga ut poesidebattrelaterat material egentligen?) citerar jag här några stycken.
”De senaste åren har det blossat upp en del märkliga debatter om den samtida lyriken – ofta har tonfallet varit hätskt. Än värre har det blivit när samtalen flyttat ut på nätet.”
Tja, debatten startade ju med Anna Hallbergs metaforkritiska artikel i DN, som Håkan Sandell sedan besvarade i Lyrikvännen.
Efter regimskiftet på Lyrikvännen, när Boel Schenlaer fick sparken, flyttade debatten över till nätet, det är sant. Men egentligen var det då som debatten tog fart på allvar. Först ut var nog den här artikeln av Petter Bengtsson som skissar upp spelplanen för de kommande årens debatt.
Med den här artikeln blossade debatten upp rejält och kom att föras i huvudsak på nätet under drygt ett års tid, innan delvis andra debattörer tog över.
Har då debatten lett till någonting? Inte enligt Kristian Lundberg. Inte ens till att olika estetiska positioner har tydliggjorts.
”Det kan visst vara välgörande med en dialog som rensar luften, men har det skett någonting med lyrikkritiken eller lyriken som en konsekvens av debatten?
Nej, ingenting har skett – vilket för mig bevisar att det har varit en pseudodebatt.”
Men hur många litterära debatter genom historien har lett till något så tydligt utfall som Kristian Lundberg efterlyser? Inte speciellt många, tror jag. Betyder det att de saknar värde? Inte nödvändigtvis. Kanske är det förresten för att så lite har förändrats med lyriken och lyrikkritiken som debatten har vägrat att dö ut?
Låt oss stanna lite vid min gamla artikel ”Litteraturpolitikens vänster- högerskala” på tidskrift.nu, som jag länkade till härovan. Den har nämligen relevans för det stycke som kommer mot slutet i Lundbergs text.
”Nu har Helena Looft fört upp debatten en nivå genom att publicera ett språkmaterialistiskt manifest och en diktsamling som fungerar som appendix till manifestet. Punkt ett säger 'Jag vill inte kommunicera' vilket är att missförstå hela debatten – som i mitt tycke handlade om på vilket sätt man kan kommunicera."
Jag vill säga: Fel av Lundberg. Debatten kom snarare att handla om den medvetna ovilja att kommunicera som ett antal ledande samtidspoeter gav uttryck för; vilket jag dokumenterar i ovannämnda artikel (en del av den teoretiska bakgrunden till denna icke-kommunikativa inriktning skymtar också i samma artikel). Så var det i alla fall när debatten startade vid mitten av 00-talet, men visst har ståndpunkterna något förändrats och omdefinierats sedan dess.
Att Kristian Lundberg kallar ”Brusa högre lilla å” för ett appendix till manifestet – tja, så ovanligt är det faktiskt inte med ett sådant förhållande. Det hör ju till konceptkonsten och konceptlyriken att det finns en teoretisk bakgrund som man helst bör känna till för att ”rätt” kunna förstå och tolka verket. Hos Helena ser jag manifestet mer som en del av det konceptuella utspel som diktsamlingen är den konkreta manifestationen av. Och humorn i det är väl svår att missta sig på.
Avslutningsvis: ”Looft sänker lyrikdebatten” lyder rubriken – men i artikeln heter det att ”Looft fört upp debatten en nivå”. Är sänka och höja samma sak? På vilken sida finns egentligen förvirringen i det här fallet?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
3 kommentarer :
Tack Björsten, för att Du här på Argusbloggen uppmärksammar Lundbergs underliga lilla artikel. Den är väldigt intressant, men inte av positiva orsaker. Jag vill bla påstå: Lundbergs artikel är ett flagrant exempel på slapp kulturjournalistik, och ett utmärkt exempel på att tidningsjournalistiken inte automatiskt är överlägsen den på internet (vilket ibland görs gällande när kulturjournalister vill hävda sig). Det är lustigt att Lundberg skriver att det blev "värre" när debatten flyttade ut på nätet, dvs hätskare. Som om papperstidnigarna skulle ha monopol på ngn sorts civiliserad samtalsteknik. Absurt. Lundberg är duktig på att insinuera, men sämre på att kolla fakta. Att den sk språkmaterialismdebatten lästs/följts av fler människor än de som läser poesi i Sverige, är ju fullständigt högoktanigt nonsens. Var är siffrorna? Lundberg har dem inte, eftersom det skulle kräva en tidskrävande inventering av alla besökare på berörda bloggar, utlåningsstatistik på bibiliotek, och förstås Sveriges samlade försäljningssiffror för lyrik. Bakläxa, Lundberg. Så detta påstående om en "pseudodebatt". Som Du mkt riktigt påpekar Björsten, handlar ju inte kulturdebatter om vägbara konkreta, direkt påvisbara resultat. Det handlar om bildning, växt, dialog, subtila energier vars vidare öden är svåra att förutsäga. Själv har jag lärt mig massor av den långa poesidebatten. Till sist: har man följt debatten och satt sig in i vad Looft vill/menar med sitt lilla-å-projekt, är det uppenbart att Lundberg inte bemödat sig om att göra detsamma. Looft har inte missförstått debatten. Lundberg missförstår döremot Looft så det sjunger om det. Med sådana kulturjournalister som Lundberg, är det tur att internet finns. För tio femton år sedan hade han fått svamla i godan ro.
Vrm hlsnngr/Kim Larsson
hhtp://eremonaut.wordpress.com
PS Jag undrar förresten om det inte är lite svettigt att vara proffstyckare på en tidning i dagens läge ... blir man inte lite avis och stressad när man ser ser snabba och ymniga debatterna på nätet? Undrar hur det känns att bara vips förlora ett surt förvärvat åsiktsmonopol. DS
Jag har ju inget emot Kristian Lundberg, han har skrivit en del väldigt bra böcker. Men här tyckte jag han var ute och cyklade.
Snart sagt det enda som stämmer i hans artikel är att poesidebatten har intresserat många läsare - för det vet jag är sant - det rasslade in kommentarer till min gamla artikel "Litteraturpolitikens vänster- högerskala" och jag vet att antalet läsare redan snabbt uppgick till fyrsiffriga tal. Hur många är det som köper diktsamlingar? Som sagts i en annan diskussion är det ett par hundra. Självklart har den goda lyriken - vad nu det är för något - alltid framtiden för sig och kommer att få tusentals läsare fler än en debatt som pågår just nu. Lite olika tidsperspektiv bara.
Instämmer i det mesta och tycker också att Lundberg har missförstått en hel del ... Diktsamlingen har jag haft som idé sedan många år tillbaka och den kom till före manifestet – manifestet finns ju till "för formens skull" som det står i punkt tio.
Skicka en kommentar