Jag skrev i en kommentar här nedan att den svenska språkmaterialismen är humorlös. Det kan säkert diskuteras; det finns en falang som tenderar åt det ”humoristiska” hållet (jag sätter det medvetet inom citationstecken), en i mina ögon närmast studentikos humor. Som jag paradoxalt nog tycker är skittråkig för det mesta!
Jag syftar på humor av det (givetvis) konceptuella slaget; vad händer om vi ändrar förutsättningarna i texten på det här sättet, blir det inte tokroligt då? En slags litterär nörd-humor, eller vad ska det kallas? Nörderi med ett ovanifrånperspektiv i såna fall, för det är väldigt påläst humor.
Ida Börjel är den mest hyllade ur denna falang, UKON är en annan. Beata Berggren är det senaste nytillskottet. Faktum är att Beata Berggrens bok ”Det ligger något i vad man säger” (OEI Editör) inte är så dålig, det har att göra med att språkmaterialismen i dag håller på att förändra sina positioner, krypa ut ur sitt eget skinn. Eller så håller jag på att bli blödig?
Som humor betraktat är det väldigt milt, ett stillsamt leende kanske, som beror på det osammanhängande i själva upplägget. Boken (som saknar genrebeteckning) består närmast av absurda noveller med olika flickgestalter i centrum – förälskelser i ena eller andra könet ingår också, liksom förväxlingar och funderingar kring konstverk; är de verkliga eller inte? Osammanhängande övergångar och genreblandningar med inskott från olika håll, bland annat lika absurda korta teaterstycken, ingår förvisso också i bilden. Sammanlagt innehåller boken kanske två-tre dikter i mer traditionell mening, då insprängda som citat i texten.
Men Hanna Nordenhök problematiserar ingenting av detta, trots att hon är så teoretiskt medveten. Hon recenserar självklart boken som en diktsamling, varför egentligen? Är det för att allt som ges ut på OEI Editör automatiskt ska betraktas som dikter? Poesi är genren med kanske högst status men samtidigt minst inflytande. Recensionen är väldigt högtidlig, påläst och införstådd, samtidigt som det handlar om en bok som är ganska liten, vänlig och förvisso konceptuell. Här ligger språkmaterialismens paradox. Det krävs en stor teoretisk apparat varje gång man ska säga något om en språkmaterialistisk diktsamling som kanske inte ens är en diktsamling. Tvärtom säger ju Nordenhök själv att det är "underminerade berättelser” och att ”Berggrens prosa har andra kvaliteter /…/, den arbetar poetiskt, och därmed formellt, med prosans verktyg.” (Vad det där sistnämnda nu betyder?)
Som kuriosa kan nämnas att Beata Berggren 2008 medverkade i boken Slump som gavs ut av förlaget Hotell Gothia Towers.
*
”Identitet ska inte behöva konkretiseras utan snarare bevisas” var en rad jag fick i huvudet efter att ha tagit del av
NKKN Tosstensons maniska twittrande. Humor någon?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
13 kommentarer :
Nja, jag tycker nog att jag har en del humor, faktiskt – sedan är det ju inte alltid så att alla tycker samma saker är roliga.
Det är svårt att dela upp den svenska språkmaterialismen i falanger – men de två som anmält sig som frivilliga efter mig (Martin Johnsson och Badkarlsbloggsföreståndaren) verkar heller inte sakna humor efter vad jag kan se. Ida Börjel, UKON och Beata Berggren är inte språkmaterialister, nota bene, jag tror att du får börja kalla dem för något annat.
Du får väl konservera -ismen bäst du vill, Helena. Själv börjar jag känna mig beredd att gå vidare.
Men du har både allvar och humor, och det uppskattar jag!
Skulle det underlätta för dig om jag satte citationstecken kring vissa "språkmaterialister" eller inte? Det finns de som kallas språkmaterialister men absolut inte godtar den beteckningen (oklart om de accepterar någon beteckning alls, men tror inte det). Sedan finns det sådana som kallar sig själva språkmaterialister (du och möjligen enstaka till).
Johan Jönson, den vettigaste av "språkmaterialisterna" intar en mellanposition. Så här säger han, ett ganska iskallt konstaterande:
"Jag räknas som språkmaterialist, men kan också gilla andra böcker."
http://www.dn.se/dnbok/poeten-som-skyfflar-skit-1.471834
Men grejen är ju den att du inte kommer vidare i den där debatten! Ingen gör ju det, den leder ingenstans. Det fungerar inte att använda ett begrepp som man inte är överens om – du måste ringa in dina fiender på ett bättre och tydligare sätt om du vill slåss mot dem.
Min tanke med "Brusa högre lilla å" var ju bland annat att kapa det stackars hopplösa ordet språkmaterialism. Jag hade hoppats att debatten skulle komma vidare på det sättet, eller upphöra, eller vad fasen som helst, bara inte köra vidare i samma gamla tröttsamma hjulspår år ut och år in ...
Det du säger nu är att det inte går att diskutera eller kritisera de "ledande" (mest uppmärksammade) samtidspoeterna av det skälet att de inte accepterar någon benämning!
Jag föreslår att vi börjar säga/skriva: oeism. Detta begrepp tänker jag använda närhelst jag avser att tala om det som brukades kallas språkmaterialism. Det är nu: oeism. Mkt lättfattligt. Kretsen kring OEI. Punkt slut. Oeisterna är döda - leve oeisterna!
Kim Larsson
PS Jag förstår mkt väl att min ståndpunkt innebär att de forna språkmaterialisterna nu åter kallas ngt de inte vill kännas vid - men tills vidare tänker jag ignorera detta faktum (Notera den löjliga paradoxen som består i att jag inte gör det jag nyss påstod att jag skulle göra). Ordet språkmaterialism är ju upptaget. Vad göra annat än detta? Byta ord alltså. DS
Andreas, jag tror att det går att kritisera vem som helst, men man måste använda ord och begrepp som fungerar. Ordet språkmaterialism har ju bara virrat till debatten och gjort den mer jobbig än nödvändigt. Kims förslag är alldeles utmärkt – det är en benämning som är tydlig och klar och inte kan missförstås; dessutom vet man exakt vilka poeter och redaktörer det handlar om.
Jag har alltid använt "OEI-kretsen" eller liknande formuleringar som synonymer till språkmaterialismen. Men om man talar om OEI i det sammanhanget talar man just om författare knutna dit; språkmaterialismen är trots allt ett större begrepp. Självklart godtar jag inga förbud mot att använda vissa ord. "Ska man inte kalla saker vid deras rätta namn?", för att citera Erik Löfvendahl på Fb.
Ni måste förstå att samtliga tre författare jag tar upp i det här inlägget är knutna till OEI! Veckans mest omtalade poet (Anna Hallberg) är också knuten till OEI. De har en grotesk och uppumpad dominans inom svensk poesi. Men det är inte nog med det; det är också deras litteratursyn som dominerar. Eftersom de samarbetar med Biskops Arnö om undervisning och seminarier är det samma litteratursyn som lärs ut också vid den viktigaste skrivarkursen. Det har jag försökt kritisera och diskutera nu i fem, snart sex års tid. Följderna för min egen del har blivit allt färre publiceringstillfällen, utom på bloggen, vilket är ett faktum. Ska jag nu angripas också där, av mina egna vänner? Jag har snarare försökt ligga lågt med den här debatten på Den Blinde Argus, jämfört med vad jag hade kunnat göra.
Helenas bok, använd som ett försök att avliva debatten, kommer inte att lyckas. Som bok betraktad är den bra, men jag accepterar ingen munkavle utan går hellre till någon annan blogg. Jag kommer dock att skriva minst ett inlägg till här.
För övrigt är det just OEI-kretsen som sett till att vi diskuterar språkmaterialismen på det här sättet: sprkmtlsm. Både Kim, Helena och andra av mina vänner på Facebook sprider vidare synen att OEI är så vidsynta, men de godtar ju inte ens användningen av vissa ord. Vokalerna har de lagt beslag på för egen del. Om jag kastrerar mitt eget språkbruk för att vara OEI (= de litterära makthavarna) till lags blir debatten sannerligen inte lättare att föra.
I rest my case, som det brukar heta ...
Jag vill absolut inte hindra någon från att använda något ord på vilket sätt den vill – min tanke var snarast att visa på en väg ut ur ett fastlåst läge.
Och även om vi är vänner måste vi kunna ha olika åsikter. Det är inte hela världen. Jag uppskattar din uthållighet, kompromisslöshet och envishet, Andreas, även om jag inte alltid håller med.
Självklart måste vi kunna ha olika åsikter även som vänner, det är inte det jag pratar om. Det här är en offentlig debatt och jag accepterar inga inskränkningar i vilka ord som får användas. Du och Kim gick ett steg för långt i era försök att få mig att sluta använda vissa ord.
Jag har en annan nära vän, som tar varje chans att angripa min litteratursyn, så fort jag skriver någonting om "språkmaterialism" eller liknande på Fb. Vi förblir trots detta vänner. Men jag medger att det gör mig ledsen. Annars vore jag inte människa.
Du kan se det som ett förslag som du kan ta emot eller förkasta, vilket du vill. Och du stannar väl på bloggen, hoppas jag?
Jag orkar inte sätta mig in i de senaste vändorna i denna (årslånga) debatt, senast brinnande här på Argusbloggen. Men innan även jag packar ihop retorikverktyg, pugulisttandskydd, konsonanter och vokaler, vill jag säga: jag känner inte Dig personligen, Andreas Björsten, men Du ger intryck att vara mycket sympatisk, klarsynt och viljestark. Jag beklagar att Du blir ledsen. Det har aldrig varit min meing att såra någon. Dock: det är svårt att ens gå utanför dörren utan att bli sårad/tilltufsad. That's life. I alla fall för mig. Nå, var var jag? Jo,trots att jag respekterar den person jag skymtar bakom Din retorik, vidhåller jag att Du delvis är ute och cyklar. De författare Du kritiserar är till överväldigande del oeister. Något mer? Din svartvita bild av poesisverige (utbildingar tidningsutrymme osv) behöver justeras. Det lärs ingalunda ut bara oeism ...
Sådärja, det var allt för denna gång.
Namaste/Kim Larsson
Jag är inte omöjlig.
Skicka en kommentar