Det svenska 1990-talets litterära karaktär

Om ni vill se hur Annina Rabe med polare tar sig an 1900-talet, efter att tidigare ha gått igenom 00-talets poesi i Lyrikvännen, kan ni kasta er över senaste numret av tidskriften Album. Förutom Rabe är Martina Lowden och Elise Karlsson gästredaktörer. På Norstedts hemsida fanns tidigare ett roligt foto av trion som smakdomare, men det verkar vara borttaget.

Ja, det är ett läsvärt tidskriftsnummer, även om det på ett nästan parodiskt sätt fortsätter den svenska traditionen av decennietänkande inom litteraturen. Varje decennium får en kortare eller längre text, fast 10-talet får två texter liksom 50-talet. Fredrik Sjöbergs essä om Bengt Lidforss är en av höjdpunkterna.

Det börjar förstås brännas lite extra när man läser om decennier då man själv har varit med, ung och dum, kanske, men ändå fullt verksam på ett överdrivet förhoppningsfullt sätt inom det litterära fältet. 80-talet, tja, men framförallt 90-talet. Där hade jag börjat bilda mig min egen uppfattning om litteratur, ta självständig ställning; åtminstone någon av de böcker (Femton poeter ur 90-talet) som Aase Berg tar upp som viktiga i sin artikel om 90-talets svenska poesi har jag dessutom skrivit ingående om.

Se här lite av hennes tidsanalys:

”…även i de individualistiska projekten fanns en inomtextuell tro på att skrivande gällde livet, och där fanns incitament till den konkretistinspirerade totalförnyelse av poesins politik som senare skulle få den nygamla benämningen språkmaterialism.”

Aase Bergs täta skrivsätt är ganska effektfullt och fångar upp en del stämningar från tiden – hon lägger stor vikt vid att det fanns en ekonomisk gråzon av bland annat generösa ALU-projekt, en försörjning utan fastställda arbetsupgifter som möjliggjorde för ett flertal konstnärskap att utvecklas på det sätt som de gjorde. Kan ligga en del i det, men känns rätt ofräscht som dom över ett decennium. Vad gäller det citat jag lyfte fram här ovan tycker jag det här är hyfsat väl beskrivet – bara att våra värderingar skiljer sig åt. Den svenska litteraturens blivande inkrökthet kan anas här, vilket ger en dålig smak i munnen.

Aase Berg minns hur Petter Lindgrens "Långtbortistan" (1994) stod ut bland andra manus de fick in när hon jobbade på tidskriften 90-tal, mycket på grund av sina underrubriker ur tyska ordböcker; ett grepp som kändes spännande och nyskapande i mitten av 90-talet. Jag tyckte tvärtom redan då; det enda lite sökta i den boken, som drar ner helhetsintrycket av en mästerlig debut, är just de tyska ordbokscitat som inleder varje dikt!

"Man kan inte göra som Petter Lindgren i dag, det funkar inte att krydda med det tyskt auktoritära men samtidigt lätt patetiska tonläget. Man kan inte heller göra som jag själv gjorde i mina första diktsamlingar: förföras av och samtidigt driva med den tvärsäkra vetenskapligheten och låta den tala ur sin egen poesi, den suggestiva obegriplighet som blir resultatet om man sätter den vetenskapliga terminologin i oväntat ljus inom diktsamlingspärmar. /.../

Visst finns det fortfarande en hel drös poeter som använder naturvetenskap, biologi eller snustorra manualer som konceptuell bas i sina texter, till exempel Johannes Heldén, Leif Holmstrand, Anna Hallberg och Ida Börjel, men de har också haft vett att vidareutveckla metoden."

Finns det verkligen ingen annan väg att gå för svensk poesi än djupare in i manualernas och den "pervade (?) vetenskaplighetens" rike? Aase Bergs skrivsätt är i den meningen fördolt auktoritärt och reaktionärt. Som sagt, en intressant beskrivning, men värderingarna skiljer sig åt.