Reflektioner om poesi

Ibland vid läsningen: det är ett dagbrott, här ligger poesin. Måste fortfarande brytas, men ogenomträngligt är det inte.

Så öppet har det blivit numera för mig. Jag ser rätt in i diktsamlingens hjärta. De få orden – ibland alldeles för få – av äkta angelägenhetsgrad. Hur poeten sedan rationaliserar och konceptualiserar kring detta enda genuina.

T.o.m. hos språkmaterialismen, kanske speciellt där, ser jag numera det mänskliga. Den har öppnat sig för mig. Jag ser t.ex. hur ”Colosseum, Kolosseum” är en diktsamling om en psykisk kris, ett sammanbrott; jag ser också hur den är uppbyggd. Sidorna 5-48 är på det hela taget genuin dikt, här finns upplevelsens kärna. Det andra är genomföranden av temata, koncept, något av dem verkningsfullt, en del stendött.


Här kan man läsa en ogarderat hyllande artikel om Anna Hallbergs senaste diktsamling, sånt är faktiskt roligt att läsa. Finns inget kotteritänkande här, bara läsglädje över svår dikt. Jag tycker förstås att det är naivt att vara så entusiastisk över nåt som egentligen inte håller måttet, men medryckande är det.