Poesipris och skyttegravskrig

Stort grattis till Jenny Wrangborg som helt rättvist har förärats Stig Sjödin-sällskapets litterära pris för sin debutbok ”Kallskänken”! Jag kan väl säga så här, att jag är inte helt förvånad. Jag mötte Jenny första gången för några år sedan, det var i samband med någon poetry slam-tävling, först i Stockholm, senare i Sollentuna. Jag slog ut Jenny med knapp nöd i en uttagningstävling till SM 2009. Men jag förstod redan då att Jenny skulle gå långt, på det sätt som det är möjligt att gå långt inom den litterära världen. Debutera, men inte bara det, utan även bli uppmärksammad. Därför att hon hade en glöd, ett angeläget ärende inom arbetarlitteraturens halv bortglömda fåra och dessutom en långsiktighet i sitt skrivande, en professionell inställning till detta att ställa samman en diktsamling, vilket hon så småningom berättade om.

Så att Kallskänken blev uppmärksammad var inget jag blev förvånad över. Här har jag skrivit både om Jennys debut och något om arbetarlitteraturens ställning i dag.


I sin något senkomna recension av Kallskänken passade Peter Grönborg inledningsvis på att ge språkmaterialismen en känga, en ganska rejäl sådan. På sätt och vis är det väl rätt förbluffande att inleda en recension av en bok skriven i en helt annan tradition på det sättet; det känns som om Peter Grönborg närt en länge uppdämd irritation över språkmaterialismens dominans som här kommer upp till ytan (ett diktcitat av Jenny Wrangborg blir den direkta förevändningen).
Jag skulle kunna säga så här; för något år sedan hade jag kunnat skriva under på varje Peter Grönborgs upprörda ord om språkmaterialismen och jag tycker fortfarande de har bäring, att de kommer rätt nära sanningen. Men samtidspoesin har – som jag redan många gånger på sistone sagt – successivt förändrat sin hållning, språkmaterialismen håller på att krypa ut ur sitt eget skinn. Kanske har några av dess ledande företrädare börjat tröttna på den garderade, akademiska hållningen och försöker bryta igenom till något nytt? Subjektiviteten är i alla fall tillbaka i poesin, en iakttagelse som jag återkommer till.

Peter Grönborgs inledande rader om språkmaterialismen väckte i alla fall ont blod på sina håll, speciellt hos den här bloggaren som (med otillräckliga sakkunskaper) gav sig in i den gamla och förvisso ganska inflammerade poesidebatten.


Språkmaterialismen håller på att förändras, skrev jag här ovan, det handlar inte längre (om det någonsin gjort det) om något veritabelt ”skyttegravskrig” mellan två övertydligt olikartade poesiläger. Jag har de senaste månaderna läst med behållning diktsamlingar av Johan Jönson, Joar Tiberg och – i viss mån – Anna Hallberg. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? De här nämnda författarna har börjat lämna fler öppningar i texterna, fler ingångar, fler tolkningsmöjligheter; det gäller även Anna Hallberg, men hennes senaste diktsamling är den svagaste av de här nämnda böckerna, hon sitter fortfarande för mycket fast i det manual- och konceptstyrda skrivandet.

Fler skribenter än jag har på sistone noterat att subjektet är tillbaka i den språkmaterialistiska poesin; det handlar väl snarast – som Andreas Brunner skriver – om att återuppfinna eller nykonstruera det så länge hatade eller (ur texten) bortstötta jaget. Att inte erkänna jagets – eller den subjektiva drivkraftens – roll för poesin har bara alltför ofta lett till lögnaktiga och nästan helt stumma texter i det senaste decenniets svenska poesi. Det är därför med glädje jag noterar att ett tilltal smugit sig in också hos mina mest förkättrade antagonister. Det gör deras böcker, om inte alltid läsvärda, så åtminstone läsbara. Men eftersom jag verkar portförbjuden från att skriva någon annanstans än på Den Blinde Argus återstår det att se hur länge det beramade lyriska skyttegravskriget håller i sig.