Att söka kulturtidskriftsstöd har blivit en dyr och ganska svår process. Var det så här förr i tiden? Jag betvivlar det. För det första måste man visa upp fyra producerade nummer för Kulturrådet, vilket i sig motsvarar en investering på minst 20.000 kronor. De numren ska helst ha en jämn fördelning mellan män och kvinnor (i alla fall vill Kulturrådet att man ska redogöra för den exakta fördelningen mellan manliga och kvinnliga medverkande när man söker kulturstöd) och hålla en mycket hög kvalitet (men vad kvalitet är definieras aldrig av Kulturrådet, det verkar inte ha något med folkbildning att göra längre).
Därutöver ska man – i samband med själva ansökningsprocessen – skicka åtta tidskriftspaket till Kulturrådet och referensgruppen med de senast utgivna fyra numren i, alltså maximalt 32 exemplar. Portokostnaden uppgår i runda slängar till 500:- Undrar hur OEI gör med sina dubbel-, trippel- och kvadrupelnummer; de går väl nästan inte att skicka på posten?
I dagarna, i samband med bokmässan i Göteborg, utses återigen Årets kulturtidskrift. Martin Aagard kräver på Aftonbladets kulturblogg att Expo ska bli vinnaren. Detta av rent politiska skäl, och som en markering mot SD. Jag uppfattar kravet som kontraproduktivt. Expo är väl värd att vinna – men då av kvalitetsskäl och i andra hand på grund av sin kulturpolitiska betydelse. Att politisera tidskriftsvärlden ytterligare är knappast nödvändigt. Den är redan genompolitiserad.
Andreas Engström ger på Nutida musiks blogg ett motförslag; att alla de nominerade kulturtidskrifterna ska få priset! Han har enligt min mening en poäng där; då de ständiga besparingarna (uteblivna uppräkningarna) på kulturtidskriftsstödsområdet gör att hela mediet som sådant är hotat, alltså inte bara de samhällsinriktade tidskrifterna. Att den borgerliga regeringen velat ändra definitionen av vad som är en kulturtidskrift, och något snäva in begreppet, är allvarligt nog. Men vi vet faktiskt ännu inte hur det kommer att slå. Det blir Kulturrådet som får hålla i yxan vid nästa beslutsrunda. Den borgerliga regeringen avsäger sig som vanligt ansvaret för sin egen politik.
Uppdatering: Årets kulturtidskrift 2010 blev tidskriften Ful. Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad har invändningar.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
12 kommentarer :
Print on demand. Print on demand. print on demand. Det energikrävande, dyra och byråkratiskt ansträngande arbetet med att bara skyffla runt pappersberg, hör till historien. Blogg + print on demand + facebook = framtiden. Jag upprepar: print on demand.
Suck/Kim Larsson
Ja, men print on demand går inte riktigt ihop med litteratur- och tidskriftsstödet, så som de nu är utformade.
Det stämmer. Det är en ny värld ny, igen. Både pengastödet till papperstidskrifterna, webzinen och de antagligen kommande printondemandzinen behöver moderniseras. Nu. När nu möjligheten finns att skapa tidskrifter för en bråkdel av den forna summan (samma sak med böcker) samt distribuera dessa, måste ju båda läger tänka om. Man kan ju inte begära säg 50 000 i stöd om man de facto behöver 5000. En tanke är att flytta stödpengarna från tryckning/distribution till löner till de som skapar tidskrifterna, vilket vore fantastiskt.
Kim Larsson
Det är inte bara det. Kulturrådet förväntar sig en upplaga på minimum 1000 ex (tror nu sänkt till 500 ex) för att ge litteraturstöd. Det går emot hela idén med print on demand, eller hur?
Kim Larsson tycks tro att en kulturtidskrift har utgifter endast för trycket. Ska samtliga inblandade (redaktörer, formgivare, skribenter, fotografer) förväntas arbeta helt gratis då?
Suck, för att citera honom själv.
Han? Genusgissande är alltid lika lustigt. Nåja. Till Björsten: ja, det går emot hela idén med printondemand. Jag skrev ovan att hela systemet måste förändras, både på givarsidan och mottagarsidan. Man kan hoppas att det sker en justering utan att pengastödet minskar, att det för en gångs skull kan läggas pengar på ordentliga löner och arvoden istället för på tryck och distribution. Detta leder mig över till Yos' avancerade missuppfattning. Jag vet (jag är inte fem år) att det ofta (inte alls alltid) utgår arvoden till medverkande, men dessa arvoden är ofast små i förhållande till kostnader för distribution/tryck. Jag har endast tagit upp tryck/distribution, eftersom dessa poster av tradition och nödvändighet är tyngst för kulturtidskrifter. Det är ingen hemlighet att betalningen till medverkande oftast är symbolisk. Ibland uteblir den helt, av den enkla anledningen att distribution/tryck äter upp pengarna. Att kulturarbetare lätt jobbar gratis är ingen hemlighet. Sanningen är att en stor del av Sveriges kulturtidskrifter är helt beroende av ideellt arbete. Det finns kulturtidskrifter vars medarbetare kan leva på dem, men de är inte många.
Kim Larsson
Kim, nog har du ett av de få riktigt androgyna namn som finns. Men jag har alltid - rätt eller fel - uppfattat dig som en "hon". Det kanske rentav inte spelar nån roll?
Nej, inte alls. Allas själar är könlösa och alldeles fria, tack och lov.
Fred och kärlek/Kim
Innan man klagar hej vilt på stödfrågorna bör man nog, till exempel som styrelsemedlem i Tidskriftsverkstaden, se till vad understödspengarna går till.
Det är för lätt att alltid se fan i vitögat om han sitter i ett råd, eller på kulturdepartementet, och inte se honom i vitögat när han sitter bredvid en vid styrelsebordet. Kallas: "nepotism"? Svar: Ja.
Men då så - städa upp hemma först!!!
Så kan vi/ni med verklighetsförankrad, icke manipulerad, blick ta de andra stora frågorna sen.
Din kritik är orättvis, Gabi. Det är sant att jag är styrelsemedlem i Tidskriftsverkstaden Stockholm. I den egenskapen försöker jag bl.a. styra upp tidskrift.nu och höja kvaliteten i en ekonomiskt utsatt situation. Tidskriftsstödet i sin helhet står stilla i reella tal, stödet till tidskriftsverkstäder (och tidskrift.nu) har däremot fått neddragningar, alltså i reella pengar, flera år i sträck. Tidskriftsverkstädernas andel av statens totala stöd till tidskriftssektorn har därmed minskat om man ser till helheten. Själv angriper jag i första hand hur produktionsstödet till tidskrifterna är upplagt. Jag är redaktör för en tidskrift, Aurora, som blev av med stödet för nu tio år sedan och sedan dess förgäves har försökt få tillbaka det. Jag efterlyser klarare kriterier för hur bidragsfördelningen går till. När jag kom in i tidskriftsvärlden för drygt 20 år sedan var tidskriftsstödet i ett uppbyggnadsskede, nu känns det som att det är ett nedrustningsskede. Hoppas jag har fel...
Rättelse: tidskrift.nu har oförändrat 350.000 kr. Tidskriftsverkstäderna har fått 10-20 procentiga neddragningar de senaste åren. En (Luleå) har tvingats lägga ned.
Min diskurs låg på ett annat plan; inte hur mycket mer eller mindre någon/något får - jag sitter inte i tillskärarakademin - utan hur det man redan får, och har fått, används. Alltså: Vad de redan givna resurserna brukas till.
Alla som sitter i Styrelser har sett pengar flyga och fara i de mest egendomliga sjösjukefärder. DET har inget med dig personligen att göra. Men att ha koll är varje Styrelses uppdrag. Det gäller inte enbart för Lundin Oil.
Skicka en kommentar