Jag hejar på Luuk

Nu börjar jag bli sur på att alla är sura på Kristian Luuk och teves bevakning av valet – det har tyckts och tänkts och bloggats och facebookats och tjötats om det där i över en månad nu och senast i dag i DN får man se den där bilden igen: Kristian Luuk med armen om Jimmie Åkessons axlar, denna gång som en illustration till en helsides debattartikel där SVT:s vd Eva Hamilton ursäktar sig och undrar hur hon ska kunna göra teve för hela svenska folket.

Jag såg valvakan och jag hade inga problem med den. Jag tycker Luuk gjorde helt rätt i att behandla alla partiledarna lika. Luuk är över huvud taget bra på att ställa sin egen person åt sidan och lyssna på andra; när han gör intervjuer är han en av få tevejournalister som är genuint intresserade och verkligen hör på. Under valvakan förhöll han sig neutral och objektiv, precis som en journalist ska göra – dessutom var han där för att underhålla, inte för att ställa kritiska frågor, eller för att plocka poäng för egen del som Lars Ohly när han vägrade gå in i sminkrummet. Hade Luuk varit stram eller otrevlig mot Åkesson hade han låtit sina eventuella personliga synpunkter komma i förgrunden, ett misstag som de flesta journalister verkar göra när det gäller SD.

För att ingen ska missförstå någonting nu så har jag inga sympatier för SD:s politik – varken när det gäller invandring, kärnkraft eller försvar. Jag vet dessutom att det jag jobbar med och lägger ner min själ i varje dag inte är förenligt med Åkesson & co:s syn på en "positiv och folkligt förankrad kultur". Däremot tror jag inte man vinner någonting på att demonisera och frysa ut människor, varken folkvalda partiledare eller enskilda individer med åsikter. Maciej Zaremba skriver bra om det i DN, också i dag:

"Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren."