Raattamaas paradoxer

Lars Mikael Raattamaas mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrika är nog en av de konstigaste diktsamlingar jag läst. Speciellt som den inte innehåller dikter i vanlig mening, inte heller vill jag påstå att det är prosalyrik. Lyrisk förtätning? Nix. Berättelser? Nej, inte det heller. Vad innehåller boken då? Sidoställda utsagor, varken mer eller mindre. Det rör sig om en variant av Raattamaas ord- och bokstavskommunism, men denna gång på utsago- eller satsnivå. Raattamaa själv kallar det för ”sprawl 7”.

Jag minns den här stort uppslagna DN-artikeln från bokens utgivning för nu två år sedan. Det var nog den som ingav mig föreställningen att det skulle röra sig om någon slags samplad tunnelbane-lyrik, att Raattamaa skulle ha lyssnat av sina medtrafikanter längs röda linjen och skrivit ner. Som ni ser spinner även förlagspresentationen på AdLibris på samma tema.
Ändå säger Rattamaa själv i DN-intervjun i en passage som liksom är insprängd i förbigående att allt är påhittat av honom själv! Trots detta håller skribenten gärna fast vid bilden att det skulle röra sig om en av författaren uppfångad och avlyssnad förortspoesi. Visst, det är en plausibel tolkning, men som konceptuellt verk är faktiskt ”mallamerik” aningen mer komplicerad än så.

En noggrann genomgång av framförallt bokens första avdelning – som består av 50 textblock, varken mer eller mindre – visar ganska tydligt hur Raattamaa har arbetat. Textblocken är så att säga jämnstora allihop, med några få undantag, nästan alla består av 49-50 tryckta rader. (Ett fåtal innehåller så mycket som 54 rader.) Den här jämnheten ger förvisso en viss monotoni, som till stor del uppvägs av den halsbrytande blandningen av kluriga och fyndiga utsagor; uppblandat med en dos allvar. Utsagorna är enligt mitt förmenande av framförallt tre olika slag: 1) klichéer, ”sånt som folk säger”, ofta vridna ett halvt eller ett kvarts varv, vilket ger en slags lustighetseffekt, 2) vardagliga händelser, återgivna med en viss skruv, samt 3) högst allvarliga utsagor om litteratur och arkitektur. De sistnämnda berättar i klartext om Raattamaas estetik. Allt detta sidoställs utan kommentarer, och det är upp till läsaren att göra en utvärdering eller få någon bild av helheten. (Rättare sagt, en helhet finns egentligen inte, textblocken är till för att ge verket en viss struktur.)

Här några exempel på utsagor som berör tankarna bakom boken, och alltså visar vilket koncept Raattamaa har jobbat efter:

”jag skulle vilja skriva som om alltsammans vore skvaller” (s. 45)

”jag har inte för avsikt att avhandla ett ämne” (s. 49)

”världen behöver färre berättelser” (s. 51)

”jag vill inte bara säga en massa märkliga eller putslustiga saker” (s. 64)

”en dialogisk monolog” (s. 75)

”parallella liv i var och en av lägenheterna i huset” (s. 76)

”allt bygger på att försöka att inte associera” (s. 95)

”det arbete som föreligger är att på allvar tänka filosofi i termer av rum” (s. 99)

”jag tillskriver mig själv det som hänt andra” (s. 101)

”man kan inte bara skriva upp triviala anekdoter om tillfälliga bekantskaper” (s. 104)

Så där går det på. De här av mig citerade raderna är typiska för en viss sorts utsagor i boken, som återkommer rakt igenom, nämligen den av mig här ovan utnämnda tredje kategorin. Annars låter det mer vardagligt och uppmålande en slags förortsliv med många personnamn nämnda.

Boken är full av säkert hundratalet egennamn, och mängder av oavslutade dialoger fyller sidorna. En dialogisk monolog, säger ju Raattamaa själv. Han skriver också den helt centrala satsen: "det finns i världen en ouppfylld längtan efter kvantitativ dikt”. Han återkommer flera gånger till begreppet det kvantitativa som ges en speciell laddning och t.o.m. förknippas med det sublima. Därmed verkar det också - utan att det behöver sägas rent ut - bli en ersättning för ett tidigare kvalitetsbegrepp inom konsten. Det här är verkligen kvantitativ dikt! 50 textblock om 50 rader vardera. Texterna i ”mallamerik” är vad jag förstår den direkta motsvarigheten till arkitekturens miljonprogramsområden; varje textblock är som ett punkthus arkitekten Raattamaa försöker fylla med liv. Alla dessa röster – med egentligen Raattamaa själv som upphovsman – ger illusionen av liv, ja ett slags sprudlande förortsliv. ”Stora ståtliga gråa trettonvåningshus” talar Raatamaa om flera gånger, bland annat på s. 118, och det är ingen långsökt liknelse att påstå att det är sådana hus han bygger i sina texter.


Andra avdelningen, Salvors, bryter upp i stort sett samma textmaterial och levererar det mer rytmiskt-musikaliskt, med ett tjugotal gästpoeter inblandade, som Aase Berg, Cia Rinne, Johan Jönson, Jenny Tunedal med flera. Men nog är det ett skämt att påstå att språkmaterialismen inte har existerat som rörelse, när man ser hur tjugotalet poeter och andra besläktade författare här hoppar på Raattamaas tåg!

I likhet med andra verk från språkmaterialismens sena fas är ”mallamerik” extremt konceptuell, på ett lite djupare sätt än recensenterna själva verkar ha förstått; dessutom rör det sig inte om lyrik utan närmast om en slags seriell prosa (samtidigt tungläst och periodvis väldigt rolig, paradoxalt nog). Så här pass kommunikativ har inte Raattamaa låtit på länge, som jag redan sagt, språkmaterialismen håller på att krypa ut ur sitt eget skinn.

Uppdatering:: Lars M. Raattamaa medverkar på ett seminarium om förorten i dag torsdag på ABF Stockholm, tillsammans med Pär Wirtén som givit ut boken "Där jag kommer från - kriget mot förorten".