Att man aldrig lär sig. Nu har jag än en gång hoppat in i en (nät)diskussion om barnuppfostran och jag visste från början att jag skulle ha låtit bli. Jag vet ju hur arg och trött och frustrerad jag blir när jag får exakt de svar jag förväntade mig och ändå hade hoppats på att slippa få. Nåväl. Jag tog mig därifrån rättså snabbt den här gången och det var väl ett framsteg i alla fall.
Som jag skrev i det här inlägget, så är jag på tok för känslomässigt engagerad, och det beror på att jag dels har personliga erfarenheter av det jag talar om, dels har läst väldigt mycket i ämnet, dels har sunda och helt logiska argument i diskussionen och ändå, ändå, ändå lyssnar inte folk. Och jag fattar inte! Det gör jag verkligen inte, varför det är så svårt att se enkla och tydliga orsakssamband. Varför man inte ens vill hitta en orsak. Varför man nöjer sig med sådana floskler som "trotsålder" och "tonårskris".
Som alla vet så är det ju sedan en del år tillbaka neuro-bio-trenden som gäller och alla älskar att förklara människors beteenden med hjärnsubstansbalanser, genetiska avvikelser och fiffiga bokstavskombinationer. Föräldrar (mest mammor, efter vad det verkar) tävlar i att berömma, peppa och överösa varandra med kjamizar och till intet förpliktigande klyschor i stil med "du är den bästa mamman för ditt barn" och "alla föräldrar älskar sina barn och gör så gott de kan".
Det viktiga är att bikta sig och sedan befria varandra från skuld. Skuld är livsfarligt, nämligen, men bara för föräldrar – att lägga skulden på barnet i stället är helt okej. Man kallar ungarna för "galningar" och "små monster" och sätter diagnoser på dem och sedan blir allt så mycket lättare. För föräldrarna alltså. Barnen lämnas ensamma med namnlösa känslor i en förvirrad, trång och begränsad värld.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
10 kommentarer :
Folk är som folk är. PMJ, som skrev artikeln i SvD (den artikel du länkar till i inlägget från i maj), är en lustig nisse. Liksom de psykoanalytiskt inriktade terapeuter jag har träffat, visserligen alla män. Inget fel på dem egentligen så att säga, men kanske lite dåligt verklighetsförkrade.
Kan tillägga att min åsikt om just PMJ baseras på att jag haft honom som lärare i en texttolkningskurs där vi läste Foucault -- skulle aldrig komma på att gå i analys hos honom ... men som sagt, han är säkert bra på många sätt och vis, och en sympatisk pappa. Fast det vet jag inget om.
Ojdå, det blev nåt fel där --- "verklighetsförankrade" ska det stå!
(Haha, ordverifieringen lyder som följer: barmen)
Lustigt, jag såg inte ens att du inte hade skrivit "verklighetsförankrade". Man skriver ibland lite för snabbt i kommentarer, men det verkar som om alla ändå också läser lite för snabbt ...
Och, folk, ja. De är lite både och, som tur är.
Ja, så är det ju. Själv kan jag säga att enligt min åsikt hade Alice Miller mycket mer vettigt att säga än PMJ.
Har du läst Trauma and Recovery av Judith Lewis Herman?
"Herman draws on her own cutting-edge research in domestic violence as well as on the vast literature of combat veterans and victims of political terror, to show the parallels between private terrors such as rape and public traumas such as terrorism. The book puts individual experience in a broader political frame, arguing that psychological trauma can be understood only in a social context."
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0465087302
Utmärkt citat, Laura. Att försöka isolera en människas själ från dess sociala samanhang är flummigt. Den moderna biokemiska synen på människans själsliv är flummig. Psykiatrin är flummig. Självklart beror själslivets yttringar på en miljon samverkande faktorer. Det är bara kvacksalvare som tror på isolerade lösningar och koder. En diagnos, några bokstäver, en medicin, en signalsubstans. Själen är ingen bananfluga på glas. Så genant att behöva skriva det, men så är det. Jag skulle inte skriva så om det inte fanns de som trodde att själen var ett labbprov. Men de finns, tro det eller ej.
Kim Larsson
Hej, Kim!
Jo, jag plockade ut det mest väsentliga där ... får jag nog säga att jag själv tycker också. Tack för uppmuntran.
Svensk psykiatri är ett kvacksalveri utan dess like. Stor skandal. Till och med MYCKET stor skandal. Vad man ska dra för slutsats om den svenska läkarkåren vet jag inte riktigt men jag är själv oerhört nöjd med att jag när jag var 18 bestämde mig för att INTE bli läkare.
Kånstitt, nu associerade jag till Jane Austen. Nåväl.
Tack för tips, Laura, Herman verkar mycket intressant! Måste kollas upp, när jag inte har så mycket kurslitteratur på gång ...
Till Laura: någonting bara har i alla fall hänt med psykiatrin. Den har krympt. Läkarna har fåt mindre makt, och dessutom är de groteska inläggningstalen från 1900-talet historia. Det låter konstigt, men en av de bästa saker som hänt psykiatrin de senaste tjugor åren, är att den krympt. Den utskällda psykiatrireformen har inte varit bara dålig. Nu lever många människor i misär, ja, men de gjorde de på Beckis, S:t Lars och Säter också ... ja, vart vill jag komma? Bara några tillägg ...
Helena:
Ja, den är verkligen mycket intressant, men observera att den är JOBBIG att läsa. Och då inte på grund av språket. Så det är bättre att vänta tills kurslitteraturen är undanröjd, precis som du säger.
Kim:
Tillägg finns att göra i det oändliga, tyvärr. Men kontentan är ju precis som du säger: MISÄR. Det är mycket sorgligt, sådär att man helst inte vill tänka på det. Det vill de inte göra själva heller (de som arbetar inom psykiatrin), vilket är ... ja. Som det är.
Skicka en kommentar