Lars Gustafsson som representant för en utdöende konstart?

Det här är ju en riktigt bra diktsamling! Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden". Hur ofta får man tillfälle att säga det? Inte speciellt ofta, vill jag påstå.

Att det handlar om en uråldrig, nästan utdöende konstart (vi skulle kunna kalla det för figurativ poesi) visas även av Petter Lindgrens recension! Som han skriver, här har vi mer än en gång, "en sats avslutad med en punkt"! Ja, tänk.

*

Här har jag formulerat en liten hypotes om läsning. Jag betvivlar att den är särskilt originell, men den känns ändå som helt min egen. Läsning både av Lars Gustafsson och Anna Ringberg hjälpte mig att formulera detta. Det har att göra med att människan är alltings mått. Eller att alla mått finns i människan.