2010-11-10

Hospitale de curabile et incurabile: Kroppens dunkla natt.

Det är inte så många gånger i livet men på ett bryskt sätt upplever att man är på väg att tappa kontrollen. Sjösjuka kan vara ett sådant läge. Man har ingen trogen punkt som heter här-är- jag-heja-mig att ta fasta på, utan viks ner som en kasperdocka och kräks över relingen. Men då vet man åtminstone att helvetet är över när man kommer i hamn. Det hände mig en gång i Skottland.

Nu var det söndag och jag hade gått en meditativ och vacker promenad via Drottninggatan till Gamla Stan. Disigt väder, fina minnen från gränder och klubbar. Hem för att äta. Nyheter klockan 6. Vilar. Reser mig från soffan och svirrar till. Detta är inte sjösjuka, utan något mera luddigt. Jag går beslutsamt ut i köket för att laga mat. Men icke - köttfärs, lök, tomater och basilika står troget kvar på diskbänken när jag återvänder tre dagar senare. Nej, förresten, mitt i min förvirring klarade jag att langa in köttet i kylen.

Men jag klarade alltså inte att skära lök. Varje handling segade ner till en okänd nollpunkt av total overklighet. Vadå lök? Va fan skära? Häng tomaterna på busken.
Yrseln tog över. Lägger mig på sängen, tänker ”kräksjuka, kanske…”. Men ändå inte. Ringer för första gången i mitt liv 112. Medan jag talar med ansvarig personal blir jag tvungen att rusa upp och kräkas i kökshon. Eftermiddagens behag har vänt på en femöring. Det är höst i limbo.
- Vi skickar en ambulans, säger kvinnan i luren.
Som om inte Nog var Nog stannar hissen mellan två våningar när jag ska åka ner. På något underligt sätt lyckas jag omprogrammera den, som om jag startar om en dator. På gatan väntar ambulansmännen. Jag skjuts in och sätts ner och prövas med detektorerna som inte finner något fel på hjärtrytmen, pulsen eller blodtrycket. Det är kallt utav helvete i ambulansen. Jag är en sjukdocka. Något man kan testa något på.

Far genom en stad som jag inte ser och inte hör, kvällen är sen, det behövs inga sirener. Minns inte att man ens förklarade för mig vilket sjukhus vi var på väg till. Det blev St Göran, och det är jag under de kommande dygnen rätt glad för.
Men inte här på akuten. Jag blir lagd på brits, bredvid andra på brits. Kräks lite mer, fryser så jag skakar. Intill mig, på andra sidan ett skynke finns en 90årig man som är full med liggsår, men har en stilig profil (Karl den XII). Ännu lite längre bort på en bår, en man med blödande magsår. Och så en tonårskicka som kommit med kräksjukan till hospitalet. Där finns andra också, surr och gnissel, höga tydliga frågor, lågmälda tynande svar. En så kallad vårdare byter ett par ord och handlingar med mig. Han är en robot utan ras och kön. Tillknäppt och oempatisk. Men kanske mest trött.

Jag ligger på min brits och skakar som i frossa, och det tar tio minuter innan han ger mig en filt till. Jag tänker på döden, på min pappa, hans varma hjärta, och på en annan man jag älskat. Jag tänker bara på människor jag tycker om, inte ett skit på mina projekt. Jag ber till Gud. Det är nu en vana jag har. Hör här, säger jag, det här blir för kort. Ge mig tjugo år till, snälla. Gud, o Gud.

Det är ensamt. Ligga på en brits i fyra timmar, allt kallare. En vacker ung AT-läkare förbarmar sig med lite ord och frågor, en något äldre och klokare ställer fler frågor. Jag får göra klassikern: Låta mina pekfingrar mötas framför näsan. Säga Hu, Du, Mu. Sådana roliga saker. Lyfta armarna, böja knäna, säga mitt personnummer baklänges och framlänges, rulla med ögonen, vicka på öronen, trumma med tårna, ja, nu blir det fart på grejerna. Allt går bra.
Fast inte.
- Vi lägger in dig över natten för observation, säger den äldre läkaren med trygg jugoslavisk brytning.

Rullas nu på bår genom okontrollerbara jättelånga korridorer. Bara att ge upp, överlämna sig. Han som rullar mig till nevrologavdelningen ser tillräckligt snäll ut.
Jag blir omhändertagen så vänligt som man bara kan önska; av alla syrrorna, Lisa, Helena, Ulrika. In i fyrbäddsal där en alkis snarkar djupt (Hur kan jag veta det? Han sover med mössan på). Bredvid mig en kvinna med något epileptiskt, längre bort en trevlig göteborgare som kommit in på grund av en kvävande astmaattack.
Lisa tar blodtryck, puls, ekg om igen, och ger med stadig hand ett intravenöst dropp, och yes – detta kan kallas säkerhetsföreskrifter – just innan hon tutar i mig droppet frågar hon igen, inte efter mitt namn, det blev visst kvar hemma, utan efter mitt personnummer. Bra så. Jag har ingen energi, just nu, för personnummers-negg. Är bara så nöjd att vara någorlunda räddad. Och hospitalt nummerkontrollerad.

Nattsyster kommer in. Någon säger att jag nog ska lumbalpunkteras i morgon, och få en hjärnscanning. Sover ingenting denna natt. Natten när man överlever ska inte sovas bort. Man kan inte heller. Man är existentiellt helt nära sin livspuls, det är djupt, ofattligt, på ett underligt sätt vackert. Men jag tänker med klassisk Gabisk envishet: I helvete heller; här ska inte bli någon lumbalpunktering. Vägrar få en sprutspets i ryggraden. Det måste gå att diagnosticera det här på ett enklare sätt. Jag menar; hur svårt kan det vara?

Jag talar. Jag tänker. Mina händer är mina. Under över alla under.
De ska nog greja det. Jag beslutar mig för ett resolut nej till lumbalen. Möjligen är det ett intuitivt korrekt beslut. Men inte ens då kan jag somna. Alkisen snarkar oavbrutet. Ute blir det ljust, helt, helt blått.

Finns det verkligen något annat liv?
Inte som det här. Detta.
______________________________


(fortsättning följer; detta – mina vänner – är en cliffhanger)

8 kommentarer :

Laura sa...

Man kan inte säga "Kram!!" till någon man inte har träffat, anser jag vanligtvis. Men det frångår jag nu, i alla fall nästan. Väntar med spänning på resten.

Gillar du förresten klassisk musik? (Om du nu orkar och vill svara på det)
Det frågar jag eftersom jag lyssnade på något under tiden jag läste det här, och det passade så bra ihop med texten.

Helena Looft sa...

Fint, jag vill också läsa mer!

Kim Larsson sa...

Fantastiskt. Denna kortnovell från skymningslandet är väldigt många saker, inte minst gripande. Det är inte lätt att fånga en sådan resa utan att drabbas av sentimentalitet eller intellektuell torka. Du undviker båda. En mycket mycket fin text, som man kan säga mycket om. Jag skulle kunna peta och sortera, analysera den, men låter bli. Trots min kroniska småsjukliga klåfingrighet låter jag bli. Jag vill bara säga att Du borde samla Dina korttexter i en bok. Jag är glad för att jag fick läsa denna text. Antidepressiv är den dessutom. Du är en antidepressiv författare.

Gabrielle Björnstrand sa...

Laura: Om klassisk musik: Jag finner att jag just nu bara står ut med soft porn; dvs spansk gitarr, Satie, Någon melodiös slinga av Beethoven. Gregoriansk musik, Bachs Partitor, och att hard core musik som Wagner och all annan känslostark opera är beside the point, även min fav. Sjostakovitj blev f.n. lite tröttsam, och Mahler har jag fått ett mycket dubbelt förhållande till; dels för att hans klangrika musik - som ju egentligen är formidabel - aldrig finner någon ro någonstans, vare sig strukturellt eller melodiöst eller ens tematiskt. Wunderhornsångerna går, men inte det andra. Och dessutom blev jag irriterad på hans (i P1 upplästa) brev till Alma. Det var ett jätteego som ombad sin blivande kvinna att ställa sig till förfogande för hans självförverkligande. Nåja, sådana egon bidrar i stor utsträckning till det vi kallar kultur. Men just nu dissar jag dem. Och hör hellre på Frederika von Stade; Baccaroler.

Kim, tack för din uppskattning.
Helena, du, du...är finemangs.

Laura sa...

Gabrielle: Senare kanske du kan lyssna på det här (trots den i sammanhanget makabra texten):

http://www.youtube.com/watch?v=73ufwrT_Ov4

Music: Apocalyptica - Farewell
Poem: "Funeral Blues" - W.H. Auden

Gabrielle Björnstrand sa...

Laura; det var en fin låt du tipsade om, även om jag - lite senkommet - lyssnade på den först idag.
Lägger ut den på bloggen sen
Apocalypse/Auden

Sverker Tirén sa...

Så oerhört bra berättat... Bilderna växer fram, först vardagligt, till synes konstlöst, avspänt. Och det blir gripande.
Kanske är det en skyddsmekanism som slår till, när jag vill komma underfund med "hur det är gjort", hur ord kan åstadkomma detta (någon kommenterade tidigare berörde den där driften att analysera texten, men avstod).
Kan inte låta bli att i varje fall påstå att lakonisk svart humor hör till det som gör berättelsen drabbande ("Häng tomaterna på busken.", "Jag är en sjukdom. Något man kan testa något på." "Sådana roliga saker".
Eller mer aforistiskt: "Natten när man överlever ska inte sovas bort".
Plus att de vidöppna sinnena, mitt i allt, förmår vara objektiva..! Eller hederliga, eftertänksamma: Någon vårdare är trist att möta, kan kritiseras, och så står det som slutsats bara: "Men kanske mest trött."
Och i den glipan skymtar väl en hel vårdvärld, där det kan finnas allsköns orsaker till att vi inte alltid blir bemötta så som vi borde bli.
Instämmer i vad som redan sagts: En sådan här text borde publiceras i någon form så att den når ut till ännu många fler.

Anonym sa...

*Ser fram emot fortsättningen, jag vill verkligen veta hur det gick och vad du hade för diagnos.